Min historia / Träning

Sista åket ska man ju aldrig göra…

I början av mars 2008 när jag var 2 månader in på min idrottslärarutbildning så var vi iväg på en veckas lång vinterutbildning i Funäsdalen/Ramundberget. Det var en fantastisk resa där vi fick lära oss teknikerna bakom längdskidor och utförsåkning. Vi var ute på tur och jag fick verkligen upp ögonen för att åka längdskidor, det var en sådan himla härlig träningsform där man susade fram i vacker miljö och perfekta spår. Jag lärde mig hur man åker med ett flow, när tekniken sitter och man bara glider fram i ett härligt flöde, underbart var det!  

Jag är inte uppvuxen med att åka utförsåkning. Första gången jag åkte utför var på en resa Anders och jag gjorde på gymnasiet ihop med Anders kompisar och därefter åkte jag ytterligare en gång med frisörjobbet då vi skulle på kurs uppe i fjället och sedan åkte jag ytterligare en gång med ett annat kompisgäng. Det var roligt att få åka utför igen och det kändes skönt att jag inte var helt ny på utförsåkning utan att jag ändå testat det vid två tidigare resor.  

När vi hade sista övningen på utbildningen innan vi skulle ha den sista “fria åkningen” så skulle vi få testa att åka slalom. Reglerna var enkla, vi skulle åka sicksack mellan slalompinnarna och komma ner och få en tid, därefter skulle vi åka en gång till och målet var att vi skulle få samma tid som vi hade första gången vi åkte. Det handlade inte om att åka fort utan bara åka på samma sätt två gånger.  

Jag var trött i kroppen efter en vecka i fjället men var taggad att få testa att åka slalom, sååå kul!! Första åket gick fort och jag började känna mig proffsig på att åka utför. Andra åket så laddade jag och drog iväg… men kom fel och fastnade med en skida på ena sidan en slalompinne och det tog tvärstopp och jag flög. Jag kände en sådan enorm smärta i knät, men skämdes över att jag vurpat och försökte snabbt ställa mig upp men kände att mina ben bar inte?! Jag tog i med allt jag hade med armarna och stavarna och lyckades ställa mig upp. Då kände jag hur det liksom rann till i mitt knä, det kändes varmt och smärtan gjorde att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna, de bara rann.  

Jag blev hämtad i backen av en scooter och den körde mig ner till skidanläggningens läkare. Han sa att jag måste magnetröntga knät för att se vilka delar som blivit skadade?!  

Jag ringde hem till Anders och var chockad och ledsen, därefter ringde jag mamma och pappa och berättade att jag varit med om en skidolycka och skadat knät.  

Dagen efter skulle vi åka hem så jag fick vänta med att besöka sjukhus tills vi var tillbaka i Göteborg.  

Jag gick på Alvedon och hade så fasansfullt ont, jag ville bara hem och det kändes som en evighet att vänta på hemfärd.  

Anders kom och mötte mig när jag kom hem med bussen och jag var så himla ledsen och rädd för vad som var fel?!  

Dagen efter hade jag tid på sjukhuset och där konstaterades det att det var mitt korsband som hade gått av i kraschen.