Andlighet / HSP/ Highly Sensitive Person/ Högkänslig / Min historia / Träning

När jag var på botten och vände

Jag hade enorm värk i knät, en värk jag inte var beredd på. Jag var inte heller beredd på att jag typ skulle få lära mig att gå igen med mitt ben. De hade ju kapat av nervtrådar under operationen så när min hjärna försökte röra på benet så hände ingenting, det var superläskigt!  Jag fick hjälpa till med mina armar för att lyfta och flytta mitt ben för annars hände ingenting. Jag gick på stark medicin och var helt drogad, gick omkring och kände mig full.  

Jag var stressad över att missa alla praktiska moment på idrotten men envis som jag är så tog jag mig dagen efter operation till föreläsningen vi skulle ha. Fattar knappt hur jag lyckades komma dit, och väl där kände jag mig hög som ett hus av min tunga medicinering, men där satt jag i föreläsningssalen och försökte lära mig om “fysiologi”.  

Jag var alltid på plats, det ligger inte i min natur att stanna hemma och säga att jag inte kommer. Men alla idrottsaktiviteter som man skulle genomföra och bli godkänd i kunde jag inte genomföra. Jag satt på bänken och tittade på medans mina klasskamrater kämpade på och blev godkända.  

Jag pratade med mina lärare och de kände sig med frustrerade då de visste att jag hade förmågan men att de på grund av min skada inte kunde godkänna mig på kursen då de inte fått se mig prestera. Jag sa att jag får väl gå om kursen och ta igen de delar jag missat… ett år senare, när kursen går igen för nya idrottslärarstudenter… och så fick det bli.  

Min utbildning på 4,5 år till lärare blev helt plötsligt en 5 årig utbildning. Vi som hade börjat räkna ner till att jag snart äntligen skulle vara på sluttampen av min utbildning. Jag som var inne på mitt sista år i skolan. Det var som luften gick ur oss när vi visste att det skulle ta ytterligare ½ år innan hemfärd.   

Vi hade börjat längta hem och tillbaka till Jönköping efter våra år i Göteborg och det målet kändes avlägset där och då. 

Efter operation så var ju mitt knä värre än när jag fick skadan, jag hade mer ont och knät funkade sämre. Det var ingen som hade informerat mig om detta så det kom som en chock. Det kändes som jag skulle bestiga ett berg och jag fattade inte hur jag skulle klara av det?! 

Jag kände mig som ett skadat djur, jag ville bara dra mig undan allt och alla. Vid ett tillfälle så var vi bjudna hem till ett par kompisar Anders och jag, men jag fixade inte att följa med. Jag kände mig för skadad och typ bara grät. Anders åkte utan mig och jag var hemma. Jag la mig i sängen, med neddragna persienner i ett mörkt rum, la täcket över huvudet och ville aldrig gå upp igen. Tårarna rann och det kändes som jag var på botten. Jag orkade inte mer, det kändes som livet var för tufft och att jag var på gränsen till vad jag fixade. Det hade varit ett tufft år, alltifrån skadan i mars till allt bröllopskaos och nu det här samt förlängd utbildning och ett nyopererat knä som inte funkade.  

När jag ligger där i mörkret så kommer tankarna som fick det att vända… jag hör i mitt huvud “Johanna, det här är inte du! Du är en som kämpar och ger aldrig upp, du har inte gett upp tidigare och du ska inte göra det den här gången heller!” Samtidigt så får jag upp bilder i mitt huvud på mig som springer med två helt fungerande ben och jag är lycklig. Då tar jag av mig täcket och reser mig upp ur sängen och där startar min inre kamp. Jag ska fixa det här! Jag ska träna så mycket rehab som jag bara kan och hinner och jag ska inte ge upp förrän jag har det bästa knä jag kan få och springa på det sätt som bilden jag såg för mitt inre.  

När jag kommer upp från sängen så ringer det på dörren… där stod min vän med en matlåda… Hon tyckte så synd om mig när Anders kom till dem utan mig och att jag var kvar själv hemma. De hade ju lagat mat till mig med så där stod hon med min mat. Jag blir varm inombords av det här minnet, det var så fint! 

Efteråt så följde det 9 månaders rehab, jag krigade på och byggde upp mina muskler och stabiliteten runt knät och fick sedan ett väl fungerande knä… Mitt knä är fortfarande inte som det var innan skadan och om jag drar av korsbandet på nytt så vet jag inte om jag hade valt operation?! Men jag har ett fullt fungerande knä som fixar de idrottsaktiviteter som jag idag ägnar mig åt. Jag undviker träning med snabba vändningar som utförsåkning och innebandy, men jag klarar mig rätt bra utan dem.  

Det jag är tacksam över med min skada är att utan den så hade jag nog inte varit så mån om min kropp och rörlighet idag. Jag har fått känna på hur det är att inte ha en kropp som fungerar särskilt bra och den här resan gjorde att det kändes som min kropp fick en chans till och den chansen skulle jag ta!  

Mitt mål är att när jag blir gammal så ska jag kunna ta på mig mina strumpor själv, jag ska kunna gå i och ur ett badkar utan hjälp. Jag vill kunna springa tills det inte går springa mer och då ska jag cykla eller hitta något annat sätt jag kan träna min kondition på. Jag vill träna styrka av någon form för att inte tappa min kropps muskulatur. Jag vill ge min kropp de bästa förutsättningarna för att åldras och samtidigt ha en kropp som är med mig och funkar livet ut… Allt kan hända längs livets resa men jag ska aldrig kunna klandra ner på mig själv och säga att jag inte försökte!