Löpning – Min vän i livet
Jag började löpträna när jag gick i årskurs 6. Jag spelade då fotboll på fritiden och upplevde att min svaghet var min kassa kondition, ha, ha, ha. Jag var snabb på planen men orken tog slut för snabbt så då började jag springa på kvällarna. I årskurs 8 började jag även träna innebandy och även där var det bra med kondition så jag fortsatte träna löpning vid sidan av träningarna. Jag sprang inte särskilt långt utan hade en runda på drygt 3 km som jag tyckte var lagom att springa.
På högstadiet började alla mina vänner att röka, men jag var så mån om mina lungor och kondition så vägrade att börja. Jag hade dessutom ansträngningsastma som växte bort under tonårsperioden även det gjorde att jag var extra rädd om mina lungor. Jag minns att jag på rasterna brukade sitta själv kvar inne i skolans korridorer när mina vänner gick ut på rökpaus. Typ hela innebandylaget rökte så även där blev jag typ själv kvar i hallen med klubba och boll när alla gick ut och rökte. Jag har än idag aldrig testat att röka och det är något jag är stolt över! Vet att det kunde provocera många i min närhet då de tyckte att man i alla fall kunde testa att ta ett bloss för att se hur det är. Men det har aldrig lockat mig, varför göra något dålig mot kroppen som man vet att man aldrig vill börja med?!
När jag började gymnasiet så tappade jag löpningen lite grann, jag började träna Karate som jag drömt om sedan jag blev förälskad i Karatekidfilmerna som jag såg om och om igen när jag var liten. Där jag växte upp fanns ingen karateklubb men i Jönköping där jag gick på gymnasiet så fanns det en klubb… dock blev jag tillsammans med Anders och det lockade mer att hänga med honom än att träna Karate… särskilt träningspasset som var varje fredagskväll. När jag skolkade från träningen på fredagar som var typ enda dagen de tränade Kata på (Kata är tekniken som man ska göra i ett rörelseflöde… lite som Qigong fast med slag och sparkar) så hamnade jag efter i mina graderingar som man tränade inför… jag tappade gnistan och slutade träna efter ett år.
Jag började istället att träna på Friskis och Svettis och körde mycket gympapass och då hade jag inte heller så stort behov av löpning.
När jag flyttade hemifrån till lägenheten i Jönköping så började jag löpträna igen. Jag brukade då springa runt Munksjön som är en sjö i centrala Jönköping, det var en runda på 5 km vilket kändes perfekt, längre än så fixade jag inte att springa.
Även i Göteborg sprang jag en hel del men brukade nöja mig med 5 km, förutom löpning så cyklade jag ju så mycket samt så var jag ju spinning instruktör på Sportlife.
När vi flyttade ut på landet så tyckte jag att det var magiskt att få springa i så vacker miljö. Var jag än sprang så kändes det som jag sprang i en tavla. Jag hade en runda på 4 km som var perfekt. Var man än springer här hemma så har vi backar vilket jag inte var van vid i Göteborg eller Jönköping så 4 km backträning var alldeles lagom. Det är även smidigt med löpning att man bara kan dra på sig ett par löpardojor och sedan sticka ut, sådan frihetskänsla!
Jag gillade ju att cykla så köpte mig en cykel som var bra på landsväg och började en del med landsvägscykling vilket även det gav en enorm frihetskänsla. Det är så vackra miljöer här på landet och med cykel så kan man ju komma iväg en bit och se sig om.
Första gången jag sprang 7,5 km var för att jag ville vara borta en längre stund då det gick för fort att komma hem efter min 4 km runda.
En gång när jag sprang 7,5 km så kände jag inte för att komma hem när jag sprungit klart rundan så jag fortsatte… det var första gången jag sprang en mil.
En annan gång när jag sprang min 7,5 km runda så hade jag sådan ångest när jag redan kommit hem så jag fortsatte förbi vårat hus och mitt hem och sprang ett varv till… det var första gången jag sprang 1,5 mil… Det var sååå sjukt vad mycket ångest jag hade i kroppen under tiden jag var föräldraledig. Efter en löprunda så kände jag mig harmoniskt inombords och det var en ljuvlig känsla. Känslan brukade hålla i sig i ca 3–4 timmar och det var så skönt att få känna sig balanserad… även om det bara varade en stund.
Tänk ändå vilka begränsande tankar man kan ha om sig själv…. från att alltid tänkt att jag inte klarar av att springa mer än 5 km… till att utan problem springa 1,5 mil… Man klarar mer än man tror!
Jag har alltid gillat att mäta resultat och så blev det även med löpningen. Jag skaffade pulsklocka och började mäta hur min puls låg, det är så intressant! Jag upptäckte då att när min puls kommer upp över 170 så börjar tankarna komma som ett brev på posten “kanske ska gå nu, usch, orkar inte mer, vilken kass kondition jag har osv.” När jag då upptäckte att jag låg lite högt i puls så sänkte jag tempot och lugnade ner andningen och då försvann tankarna lika fort som de kom.
Jag använde mig av appen Runkeeper för att ha koll på distans och tid, det var ju sååå roligt att slå rekord av alla de slag oavsett om det var att jag sprang något längre än sist eller något snabbare. Jag älskade att tävla mot mig själv.
Jag började även delta i att springa Vårruset och 1 mil på Blodomloppet, problemet med mig och tävling i lopp är att jag pressar mig maximalt. Då springer jag på alldeles för hög puls och lyckas få bort tankarna som annars brukar komma och varna mig. Jag har fått bra tider och varit stolt över mina lopp, men jag blir slut under flera dagar efteråt så de senaste åren har jag tackat nej till lopp. Ha, ha, ha kanske borde vara med för att utmana mig att såsa fram i lugnt tempo istället… men jag vet att jag typ inte kan det… särskilt inte när man har gamlingar i sämre löpteknik som springer om mig… då bara MÅSTE jag springa ifrån, ha, ha, ha.
Fram tills för några år sedan så brukade jag alltid löpträna med musik i öronen, det blev då lite mer “pass-känsla” och att det var härligt att ha ett gött beat i öronen när man sprang. Jag blev en bokmal för 7 år sedan och investerade i ljudbokstjänst för snart 6 år sedan. När ljudböckerna kom in i mitt liv så tyckte jag det var superhärligt att ta mig ut på en lång löprunda för att få plöja igenom en bit av en ljudbok. Det blev liksom två flugor i en smäll.
Numera kör jag mycket meditativ löpning utan ljud i öronen utan njuter av natur, fåglar, vacker omgivning och mina egna tankar. Löpningen har ändrats i takt med min personliga utveckling. Förr tävlade jag alltid mot mig själv, jag ville springa längre och få bättre tider, numera mäter jag inga resultat utan anpassar löpningen efter min dagsform. Ibland springer jag fort och ibland går jag i uppförsbackar. Jag lyssnar på kroppen och anpassar löpningen efter den utan att lägga någon värdering i om det var en bra eller dålig runda… ALLA löprundor man kommer iväg och gör ÄR bra!
Om solen skiner så kan jag pausa löpningen för att ställa mig och njuta av solens strålar, om jag springer förbi kantareller så kan jag ta en paus och plocka lite för att sedan springa vidare och om jag springer på kvällen så kan jag stänga av min pannlampa för att stå och kolla upp mot universum och en stjärnklar himmel för att spana efter stjärnfall. Det blir verkligen kolsvart på landet som saknar gatlampor och jag har aldrig tidigare upplevt en sådan magisk natthimmel som jag gör på landet.
Tack och lov att vi bor på landet och jag sällan möter en kotte på mina löprundor. Löpningen frigör så mycket känslor så jag kan springa och skratta, gråta, sjunga och prata lite tyst för mig själv. När jag är arg eller frustrerad så får jag till ett väsande ljud och det är så skönt hur känslorna som kan sitta som ett tryck över bröstet så förlösande släpper under en löprunda.
Efter en löprunda så känns det som jag genomgått en utrensning både fysiskt och psykiskt, lungorna känns rena och jag andas på riktigt, kanske för första gången på en hel dag när man nästan glömt bort att andas om man haft en stressig dag på jobbet.
Löpningen är ett av mina bästa verktyg för ett bra mående och god hälsa, både fysiskt och psykiskt. Jag springer tre till fem tillfällen i veckan året runt och har gjort det under många år. Var jag än åker så tar jag alltid med mina löpardojor och numera även min yogamatta. Löpningen har funnits vid min sida och hållit mig i handen genom livet och jag är sååå tacksam över att jag har löpningen i mitt liv!
