Ångest
På jobbet var jag den vanliga Johanna, jag älskade ju att jobba och mådde så bra med det! Men det var som jag blivit skadad av att gå hemma och må dåligt så länge så mitt hem som borde varit en fristad där jag laddade mina batterier var inte det. När jag hade mitt första höstlov så hade jag panik för att gå hemma så länge. Jag fick här full förståelse för alla elever vi har som inte mår bra av lov utan mår bäst av rutiner och att få gå till skolan.
Jag hade ofta det här “krypet i kroppen” och var känslig för stojiga miljöer. När Vincent var bjuden på barnkalas så ville han alltid att man skulle stanna kvar då han var en orolig själ (äpplet faller inte så långt från trädet), och jag var superstressad på kalas. Det var stojigt, högljutt, barn slog sig och grät och jag var snabbt framme för att lugna och trösta, barn tappade korv på marken och jag var framme och hjälpte samt fixade en ny korv. Ha, ha, ha… jag var som en spänd fiolsträng inuti men har en förmåga att se lugn ut på utsidan. Efter varje barnkalas jag var med på så var jag helt slut resten av dagen samt dagen efter… det slog aldrig fel… det var liksom priset jag fick betala för att vara med. Anders har varit en klippa här då han deltagit på fler barnkalas än vad jag gjort och när vi haft egna barnkalas så har jag fokuserat och fixat med allt de ska äta och Anders har varit lekfarbror.
En annan sak som tog mycket energi var att handla mat. Jag hade lärt mig att jag inte fixade att handla ihop med barnen då det blev samma för mig som på ett barnkalas… och handla gjorde jag ju en gång i veckan så de var inte hållbart att må så därav försökte jag handla själv. Vi som bor på landet behöver ju “passa på” när vi är inne i stan så ibland satt man där i bilen på parkeringen, med barnen och laddade för att gå in i affären. I mitt huvud kunde jag göra upp en plan var jag skulle gå och vilka saker jag skulle ha för att besöket snabbt sedan skulle bli avklarat.
Ibland har jag funderat varför barnkalas var något som stressade mig så mycket? Det var en rätt lik miljö som jag hade mitt första katastrofår när jag arbetade som idrottslärare… kanske att det triggade i gång något inom mig?
Ibland funderar jag också om det var att jag var utmattad som gjorde mig extra känslig för mycket folk, ljud och stimmiga miljöer? Om jag var deprimerad så borde jag ju varit det hela tiden… jag mådde ju bra när jag jobbade… och jag hade ju bra dagar hemma med.
Min strategi var i alla fall att jag började undvika saker samt träffa människor och barn som triggade i gång stressen i kroppen och mitt tryck över bröstet… då vid den här tiden så hade jag ingen annan bättre strategi.
Det enda verktyget jag hade då för att få känslan i bröstet att försvinna var min träning.
Jag känner när jag skriver det här och när jag läser mina ord att det fortfarande väcker mycket känslor över att ha mått så dåligt psykiskt. Jag är så tacksam över att jag idag har hittat så många verktyg som gör att det känns så himla främmande att det var så här mitt liv såg ut till för 3,5 år sedan. Det är ju tack vare att jag mådde så dåligt som jag hade mitt driv i mitt sökande för att hitta metoder för att må bra inombords för det är guld värt att känna harmoni i kroppen och det ger så mycket mer livskvalitet och glädje i livet som dessutom smittar av sig till andra. Det är svårt att ge något till andra när man inte har det själv.