Ett möte med min farmor och farfar…
En annan otroligt märklig sak vi var med om, och ett minne som vi alla kommer bära med oss genom livet skedde under en promenad som jag och mina barn tog. Vi hade precis gått in på grusvägen någon minut bort från huset då Vincent helt plötsligt säger ”Det är två som kommer och går där borta!”.
Jag tittar bort längs med vägen och varken Mira eller jag ser inte någon eller några som kommer och går. Jag förstår snabbt är det här måste vara några från andevärlden och jag hade ju nyss gått kurs i det här, ha, ha, ha. Så jag börjar snabbt ställa frågor ”Är det en man eller kvinna?”. Vincent svarar och säger att det är en man och en kvinna. Jag frågar ”Är de gamla eller unga?”. Vincent säger att de är gamla. Jag frågar vidare ”Ser deras kläder ut som kläder man har på sig nu för tiden? Vincent säger att deras kläder ser lite gamla ut och inte riktigt som man har på sig idag, men att det var svårt att svara på… Ha, ha, ha. Och det kan man ju förstå! Vincent var dessutom bara 7 år när detta hände.
Jag frågar ”Heter de något?”. Vincent tittar förvånat på mig och säger ”Karlsson, de säger att de heter Karlsson”. Här blir även jag förvånad…. Shit, han levererar ett efternamn! Jag säger med ett leende ”Ja, det kan man ju heta, så det är inget konstigt med det?!”.
Sedan försvinner de i väg. Vincent säger att han kunde se dem fram tills att de var bredvid oss men sedan var de borta. Vi tre var tagna av händelsen. Vincent och Mira (som då var 5 år) ställde massa frågor om andevärlden och hur det var möjligt att han såg dem och vi inte gjorde det?!
Jag kände mig såååå tacksam över att jag i det läget hade läst på mycket om detta och var liksom insatt i ämnet och kunde svara så gott jag kunde på mina barns frågor och försöka normalisera händelsen så mycket jag kunde, ha, ha, ha.
Jag frågade om Vincent var rädd, men det var han inte och det var riktigt skönt att höra!
Ni vi promenerat ca 10 minuter så stannar jag upp och tänker ”Karlsson?! Min pappa hette ju Karlsson som ung, innan han gifte sig med min mamma… Min farmor och farfar hette ju Karlsson… Min farmor dog när jag var två år och min farfar dog något år innan jag föddes…” Jag berättade detta för barnen och säger att det kanske var min farmor och farfar som Vincent mötte?!
Jag kom på att vi hade deras bröllopsfoto på väggen hemma och att vi kunde kolla på det när vi kom hem!
Sagt och gjort så gick vi fram till kortet. Vincent tittade noggrant på fotot men säger att det är svårt att se, för de han såg var mycket äldre… och farbrorn var mycket äldre än vad hon var. Min farfar var 30 år äldre än min farmor… så det vore ju inte konstigt om han såg att det var åldersskillnad på dem och min farmor var väldigt ung på deras bröllopsfoto.
Jag ringde mina föräldrar och förklarade läget och frågade om de hade fotografier på farmor och farfar som äldre. Det hade de så de skulle leta upp dem och sedan ta kort på fotografierna för att sedan skicka dem till oss.
Här blir jag återigen så tacksam över att jag har föräldrar med öppet sinne och att de inte dumförklarade oss utan mer gillade läget och tyckte att det hela var märkligt, konstigt, men samtidigt lite roligt och spännande.
Helt plötsligt plingar det till i min mobil och ner dimper det ett gäng fotografier på min farmor och farfar. Jag visade bilderna för Vincent och han tittar på mig med stora, förvånande och glada ögon och så säger han ”Mamma, det var de jag såg på vår promenad!!!”.
Fatta att jag fick gåshud genom hela kroppen!
Jag dubbelkollade återigen om han kände sig rädd… tänkte nu när det blev bekräftat på detta sätt… Men han bara log och sa att han kände sig ”hedrad” att det just var HAN som fick vara med om detta.
Så det var inget läskigt ögonblick med andevärlden, bara ren kärlek och en fin hälsning.
Jag och Mira var lite avundsjuka att vi inte fick se dem, men vi var samtidigt glada över att vi fick vara med när Vincent hade ett sådant möte.
Jag berättade för min familj och nära vänner om händelsen och alla i min närhet instämmer med att det var något utöver det vanliga. Så häftigt!
För ett tag sedan så frågade jag Vincent om han kommer ihåg mycket av händelsen och för honom så är den lika tydlig idag. Jag frågade om han kunde komma ihåg hur de såg ut och då berättade han att farbrorn hade en brun hatt på sig… Detta var ny information och inget som han berättade om då… säkert för att jag missade att ställa fler frågor om deras klädsel, ha, ha, ha. Jag ringde återigen till mamma och pappa för att fråga om min farfar brukade bära hatt?! De bekräftade att det gjorde han vid högtidliga tillfällen och det var en brun hatt han kunde ha på sig.
Såååå cooolt!!
Jag frågade även Vincent om han kom ihåg om han såg dem med sina ögon eller om han såg dem med sin inre syn då jag nu lärt mig att det vanligaste är att man ser saker för sitt inre. Men det kunde han inte komma ihåg. Min upplevelse när jag mötte vår gamla hund Jasmine i skogen var ju att jag såg henne för mitt inre, samtidigt som jag hörde henne med mina öron… det var ju ljudet av en hund som skällde som då fick mig att vända mig om och därefter såg henne för mitt inre komma gåendes på vägen.
Jag frågade Vincent om jag fick lägga upp den här händelsen i min blogg, för egentligen är det ju ”hans” upplevelse, Mira och jag var ju mest bara med. Då säger han att jag gärna får göra det, han funderar lite och så säger han att det kan ju vara bra… tänk om det är fler barn som är med om sådana händelser och så har de inga vuxna som tror dem… då är det ju bra att de kanske tänker om…
Alltså MIN son! Hur fin är han inte?! Denna vackra, kloka, varma, omtänksamma, kärleksfulla, inkännande fina grabb som är så mån om andra. Mitt hjärta smälter av stolthet över att JAG får vara hans mamma, jag är sååå glad att han valde mig och han var värd all väntan vi gick igenom när vi kämpade med att försöka få till ett barn, it was meant to be!
Att barn är öppna och upplever energier är inte helt ovanligt, många barn ”sluter sig” med åldern. Om en i familjen är öppen så är det vanligt att det ”smittar av sig” till andra. Det kan vara en faktor att vissa familjen har en stark medial ådra i släkten…så lite genetiskt kan det med vara.
Jag tror att det är viktigt att ha ett öppet sinne och rida med på vågen man befinner sig på. Om man har barn som berättar märkliga saker så tror jag att det är viktigt att lyssna in och känna in hur barnet mår med sin upplevelse. Så man inte är snabb med att säga att det bara är hittepå och det inte finns någonting där och att man nonchalerar bort det de berättar om. Man får väl känna in situationen och agera så gott man kan… mer kan man inte göra.
Jag har märkt att när man öppnar upp och pratar om andevärlden så är det fler som vågar träda fram och själva berätta om sina upplevelser. Den här upplevelsen som vi var med om är nog på min topp 10 lista på dem största händelserna i mitt liv, så häftigt var det!
