Drunkna inte i andras känslor
Jag minns när jag fick reda på att det fanns någonting som hette ”högkänslig”, jag berättade om den händelsen i inlägget ”Drunkna inte i dina känslor- HSP (Highly Sensitive Person) ”. Anders hade varit i en bokhandel och frågat efter någon bok som var bra till någon som är känslosam och obalanserad som jag var vid den tidpunkten när jag hade PMDS. De hade då tipsat om den boken så han gav den som present till mig och jag blev så glad, tyckte att det var en sådan fin kärlekshandling.
Det var när jag läste boken som jag fick sååå mycket igenkänning och en del av mig blev väldigt glad över att få reda på att det finns en ”diagnos” att man kan vara en HSP-person och att det tydligen är 15-20% av befolkningen som är högkänsliga och det kändes fint att läsa det med, att jag faktiskt inte var knäpp utan att jag bara var känslig och att jag inte var ensam om att vara det.
När jag pluggade till Änglaterapeut hos Svenska Healingskolan så var en kurslitteratur som man skulle läsa ”Drunkna inte i andras känslor: en våga sätta gränser – bok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Jag hade helt missat att det kommit en uppföljningsbok till ”Drunkna inte i dina känslor” och det kändes så skoj att få låna boken på bibblan och få läsa den!
Det var ju under min process där jag försökte landa och lära känna mina högkänsliga sidor och då jag öppnade upp mer medialt som jag började lära känna att ibland så känner jag och upplever jag saker fysiskt och psykiskt i min kropp som inte är mina egna upplevelser utan att jag snappar upp dem från min omgivning. Bara att bena ut vad som är mina känslor och andras känslor har varit en träningssak för mig men även att inte känna att jag är knäpp och att det är hittepå utan att det är på riktigt jag ibland känner andras mående i min kropp.
Det har varit så många tillfällen som jag varit med om detta så det är bevis nog att det faktiskt funkar så, att det är så jag kan uppleva det. Jag kommer berätta om några sådana tillfällen senare i bloggen men jag har flera gånger fått ta emot andra människors ångest, ångestanfall, oro, ilska, huvudvärk, migrän, irritation, stress med mera. När jag själv mår jättebra men att jag helt plötsligt sköljs över en känsla i kroppen, då vet jag att den inte är min. Jag har även berättat lite om mina sådana upplevelser i inläggen ”Häftig upplevelse på jobbet”, ”Kameleont i klassrummet” och ”Livet med husvagn”.
Det är ju såååå lätt att drunkna in andras känslor och inte bara i sina egna känslor och det kan ju göra att man hämmar sig själv i livet.
Den här boken var ett bra hjälpmedel i processen att lära känna de här sidorna hos mig. Det är skönt att läsa böcker med igenkänning och att man inte är knäpp utan att man delar sina ”förmågor” med andra.
Boken riktar sig även till de som är ”ja-sägare” och som gång efter gång gör andras jobb då man kanske är för snäll för att säga nej eller man alltid är den som får fixa med saker och andra smiter undan. Om man är en person som grubblar mycket och har svårt att sätta stop för sina tankar och grubblerier då är den här boken med en hjälpande hand.
Att träna sig i att sätta gränser är ju något som är viktigt för alla människor och kanske extra viktigt om man är sensitivt begåvad? Dels kan man ju vara en person som satt upp stora skyddsmurar mot allt och alla och det kan ju begränsa en i livet och man kan ju vara en fånge innanför sina skyddsmurar… eller så är man som en kameleont då man ständigt anpassar sig till sin omgivning. Boken är ett hjälpmedel där man får råd och tips på hur man kan göra för att vara oss själva med andra människor utan att man känner sig helt slutkörd och överkörd och som bonus så får man en stärkt självkänsla på köpet.
Bara det att gå från att känna sig knäpp och konstig i sin högkänslighet till att se det som en superkraft är ett rätt härligt skifte bara det. Att gå från att tycka att det är jobbigt till att vara så känslig till att man inte hade velat leva utan sin känslighet då det berikar livet samt att man faktiskt kan hjälpa andra i deras mående och man får en stor empatisk förmåga och en förståelse för hur andra människor agerar utifrån där de befinner sig.
I boken tar de upp 13 orsaker att det är extra viktigt att vi som är högkänsliga behöver lära oss att sätta tydliga gränser och det är:
- Vi har ett större inflöde av intryck än andra.
- Vi har lätt att blanda ihop våra egna känslor med andras känslor.
- Vi är snabba med att läsa av andras reaktioner och då kan det bli så att vi backar och kanske säger ”ja” om vi blir obekväma med deras reaktion.
- Vi förstår inte att det är vi som måste sätta gränserna, vi hoppas att andra förstår och sätter gränserna åt oss.
- Vi är rädda.
- Vi tänker noll eller allt. Vi har svårt att känna in att det finns mellanlägen.
- Vi tar inte alltid vår känslighet på allvar och har svårt att lita på våra känslor. Vi måste acceptera och respektera att alla inte delar vår högkänslighet, det är ju ändå bara ungefär 20% av alla människor och det är ju en minoritet.
- Vi känner rätt men tolkar fel.
- Vi kan ha svårt att hitta impulskontroll-knappen, Då vi känner mycket och starkt så är det lätt att vi dras med av våra känslor och agerar direkt.
- Vi inser inte hur starka vi är utan många känner att sin känslighet är en sprödhet och svaghet.
- Vi låter känslorna styra i alla sammanhang.
- Risken är att vi låter alla andra komma för nära oss, vi släpper in alla som knackar på vår dörr.
- Ibland kan vi mysa till det med offerkofta och bittermössa. Det kan bli så att vi tycker synd om oss själva och önskar att världen ska ändra på sig.
Ett annat klokt råd de tipsar om i boken är att man inte ska tillåta sig att bli någons dörrmatta och det blir man om man tillåter andra att stampa på en tillräckligt länge. Det är viktigt även där att sätta gränser. Det svåraste att sätta gränser emot är väl om någon är olycklig eller mått dåligt själva. Det är en balansgång med hur mycket man kan hjälpa för att inte helt bli en del av problematiken och må dåligt själv.
Det är så härligt när man efter många år på jorden landar i att det är rätt så härligt att bara kunna vara sig själv och att det är ok att vara som man är, det känslan delar jag med författarna i boken. Den ena författaren beskrev en dröm hon hade när hon var barn och det var att hon blev osynlig i drömmen och hade en rädsla av att bli upptäckt och att bli sedd.
Jag kan med att relatera till det som barn, jag avskydde att bli sedd och ta plats… samtidigt som jag såg upp till de personerna som gjorde det och önskade att jag med kunde bli mer som dem. Jag kände mig som en grå mus bredvid dem och det är egentligen först som vuxen när jag trivs med mig själv och kan vara mig själv fullt ut som jag blommat ut och jag kan visa alla mina färger… så tack och lov så känner jag mig inte som en grå mus längre, ha, ha, ha.
När man är en känslig person så kan man själv sätta en stämpel på sig själv att man är en svag och vek person som inte har förmågan att ta makten över sin situation, men så är det verkligen inte! Man behöver hitta sitt sätt att markera mot omvärlden och det jag har märkt är att vi kan vara riktigt bra på att säga till och säga ifrån fast på ett mjukt och kärleksfullt sätt… och det är en riktigt bra metod att markera på. Man måste inte skrika och gorma utan man kan säga saker på ett lugnt men bestämt sätt. Hur många gillar när folk skriker åt en?! Fy tusan vad jag skulle må dåligt om jag hade folk i min omgivning som skrek och markerade argt åt mig… det skulle gå som vassa knivar rätt in i hjärtat på mig… fyyy för att ha det på det sättet! Jag tror att om man har det som en rutin att man markerar så… då lär man få fienden och folk som verkligen inte respekterar och gillar en… då tycker nog folk att man är dum i huvudet, ha, ha, ha.
Man måste inte gå runt och vara sur och sträng för att få respekt från andra eller få andra att lyssna på en. Jag har på ett år alla skolans elever och har haft det under många år och det som är rätt häftigt är att jag väldigt sällan inte funkar ihop med mina elever. De trivs hos mig och jag med dem och en del av det är att jag kan tacka min högkänslighet och fingertoppskänsla för det. Det underlättar mitt arbete något enormt i klassrummet. Jag har under de här åren som hkk-lärare inte haft någon förälder som hört av sig och kritiserat mig som pedagog (förutom debatten med mjölkbonden som jag skrev i ett tidigare inlägg) men det är det enda och det får jag säga är ett bra betyg att mina metoder i klassrummet funkar. Man kan ju inte funka med alla och det är ju helt ok att det får vara så… men vill man vara en person där folk blir glada när man kommer… eller blir glada när man går, ha, ha, ha… då väljer jag första alternativet alla dagar i veckan! Jag har ju tränat mig i detta… när jag började min karriär som lärare så var jag idrottslärare och fy tusan vad det slet på mig… då var jag rätt arg av mig, men ilskan grundande sig i en frustration när jag inte fick med mig mina elever… men det var INGEN bra metod på något sätt… så den lärdomen bär jag med mig.
Om man känner sig arg eller ledsen så är det viktigt att man låter de känslorna komma fram, men gärna lite i taget. Det är lätt hänt att man exploderar och att då kommer allt upp till ytan. Men låt det komma lite pö om pö och våga bli lite arg om det är ilska du känner… le inte och låtsat om som att känslan av ilska inte finns där. I klassrummet så får jag träna på detta… jag blir med arg och markerar i mitt klassrum. Men om det inte är något jätteallvarligt så brukar jag först säga till och markera att det de sysslar med inte är ok, men om de fortsätter och jag kanske få säga till en gång till så brukar jag bli mer irriterad och om de ändå fortsätter då blir jag arg. Så jag brukar stega min irritation och ilska utifrån min känsla i kroppen. Det är min känsla jag lyssnar på för att markera min gräns och vilken typ av gräns jag ska sätta.
Det är ju bra att använda sig av kroppsspråket vid gränssättning, man måste ju inte skrika och gorma… ibland räcker det med att man är tydlig i sitt kroppsspråk. Ögonen är ju väldigt talande så att spänna blicken i någon och markera på det sättet brukar ju göra att de förstår att man menar allvar.
Jag vet lärare som går från 0-100% på en nanosekund och upplevs väldigt stränga och arga för minsta lilla sak och jag tror inte på det konceptet… Ibland funderar jag på varför vissa reagerar så starkt på ”småsaker”? Han landat i att de kanske inte mår så bra inom sig själva eller att de inte gillar när de tappar kontrollen, blir stressade av det och en reaktion är att de blir väldigt arga och stränga… kanske en låg självkänsla och en osäkerhet som ligger till botten med? Ja, det kan ju vara flera faktorer.
När det kommer till elever så är en god relation med eleverna A OCH O, det är det viktigaste för att lyckas i klassrummet och ha med sig sina elever och att de respekterar ens gränser. De som går runt och är arga, sura, stränga och griniga kommer garanterat inte skapa goda relationer… de elever som är artiga och trevliga har garanterat en rädsla inombords i samspel med den typen av lärare… och det är inte särskilt bra.
I boken får man massa tips på hur man kan sätta gränser och i lite olika sammanhang, så det är en bok väl värd att läsa!
En sak som är lite klassiskt för oss högkänsliga är att vi sååå ofta vill att andra människor i vår omgivning ska må bra och vill liksom fixa deras problem och komma med lösningar. Det här är ett område som Maggan och Doris med tar upp i deras fina bok. Även om man vill väl så är det inte vår uppgift att fixa de människor som inte vill bli fixade… Vi kan bli otroligt jobbiga att umgås med och det kan göra att folk inte orkar vara med oss eller att de blir irriterade av alla goda råd som vi kan gem råd de inte vill ha… När vi går över deras gränser och försöker hitta lösningar på deras problem utan att de bett om det. Det här har jag själv fått lära mig den hårda vägen… kanske berättar om det senare i bloggen? Jag har i alla fall lärt mig att INTE ge kloka råd till de som inte är intresserade utan det enda jag kan göra är att vara mig själv och försöka leva efter mina principer vad jag känner är rätt för mig… Det kan i sin tur skapa en nyfikenhet hos de runtomkring mig och om de då frågar och vill ha hjälp så hjälper jag mer än gärna till… men annars har jag blivit rätt tyst kring allt jag lär mig… Det är väl en del i det hela att jag vill berätta om saker jag lär mig i bloggen, för inom mig så bubblar det med allt klokt jag får ta del av via böcker, föreläsningar och kurser. Så i stället för att pracka på folk i min omgivning mina tankar… så kan de som vill gå in på bloggen och läsa… kanske att det blir ringar på vattnet den vägen?
Jag har ju i tidigare blogginlägg pratat om hur våra känslor påverkar oss men också hur man kan förändra en känsla och detta är även något som Maggan och Doris tar upp i boken.
De utgår från en modell som består av en fyrkant och den består av fyra väggar-känsla, tanke, handling och kroppslig upplevelse.
Om du först får en känsla så kan du välja på tanke eller handling. Om du väljer ”handling” så kan du göra något du mår bättre av och om du väljer ”tanke” så kan du tänka på något annat och välja in nya tankar och på så sätt få in nya känslor i kroppen. Den ”kroppsliga upplevelsen” kommer ju förändras dels utifrån om du valde att agera på, men du kan även använda kroppen att bryta mönstret för att fokusera på något annat och på så sätt förändra och påverka din känsla. Så man kan bryta känslomönster och rätt snabbt få ett skifte i kroppen och känslan! Hur bra är inte det?!
Jag älskar den här typen av böcker och den känns som en bok som alla högkänsliga borde ta sig igenom. Den är skriven på ett lättsamt och roligt sätt.
All kärlek till dig! / Johanna’