Till minne för Mizzy 2008-2023
Det är med stor sorg i hjärtat jag berättar att vi varit tvungna att ta bort vår älskade lilla katt Mizzy som hastigt blivit dålig under helgen som var. Hon blev 15 år så vi är sååå tacksamma över att hon var hos oss så länge som hon faktiskt var. Men det är med ett enormt tomrum och en otrolig ledsamhet för oss som nu går här hemma utan hennes fysiska närhet.
Att man kan bli så himla ledsen när ett djur går bort, det är helt otroligt. Jag vågar inte ens drömma om hur det skulle kännas att förlora en nära familjemedlem eller värst av allt ett barn, när man blir så här himla ledsen att förlora sin katt.
Eftersom Mizzy funnits i våra liv så länge, och typ hela mitt vuxna liv så känns det som jag knappt kommer ihåg hur det var att inte ha Mizzy hos oss. Hon har ju funnits i vårat liv och följt oss på nära håll i livets upp och nedgångar. Hon har varit med i graviditeter, när barnen vuxit upp, när jag tampades med min pmds och den psykiska ohälsa den innebar och med mycket annat… saker som händer genom livets gång. Så det är mååånga minnen som har spelats upp nu sedan hon blev dålig och nu efter att vi fått ta bort henne.
Jag tänker ändå att det är klokt att få sörja och låta känslorna komma och gå. Ihop med sorgen så känner jag även så mycket glädje, kärlek och tacksamhet över alla år vi faktisk fick ihop. Även ett liv med en katt är ju inte en dans på rosor och det har vi fått känna på med Mizzy.
Hon var verkligen ingen fan av att vi fick småbarn i hemmet och hon protesterade hej vilt med att kissa och bajsa i våra sängar… ett sätt som hon markerat mååånga gånger under årens lopp när saker inte riktigt har varit som hon velat.
Vi har haft tankar om vi behöver lämna bort henne under de perioderna, men vi har kämpat oss igenom dem och kommit ut på andra sidan. Efter ett tag så lärde sig Mizzy att älska våra barn och såg dem som sina familjemedlemmar som hon med kunde ge kärlek till och de fick uppleva hur det är att ha en nära och fin relation med sin katt på liknande sätt som jag haft till henne…för någonstans så har hon alltid varit MIN katt. Ibland tror jag att djuren med har saker att lära sig på deras tid på jorden och att man får kämpa på med dem med. Ibland tror jag att djurägare ger upp lite för snabbt och gör sig av med sina djur. Ibland är det självklart det rätta att göra och man får väl lyssna in och känna in vad som är rätt för en själv och för sitt djur. För Mizzys och vår del så har vi tillsammans tagit oss igenom alla svårigheter och jag är sååå tacksam för det.
Ibland har jag funderat över hur gammal Mizzy skulle tänkas att bli. Jag har ju hört att raskatter inte blir så gamla, inte så som bondkatter kan bli.
Jag minns nu vid nyårsafton och vi skålade in vårt nya år så sköljdes en känsla över mig att detta blir nog sista året vi får ha Mizzy hos oss, en overklig känsla men den kom klart och tydlig. Jag har som haft den känslan hos mig sedan dess.
När vi började renovera och vi flyttade ut till gäststugan så funderade jag på om detta skulle bli Mizzys sista ställe att bo på, om hon skulle överleva innan vi hann flytta in i vårt nyrenoverade hem? Inte för att hon var dålig på något vis, bara på känslan jag fick när jag skålade in nya året och att hon började bli en gammal katt.
Tack och lov så älskade hon att bo ute i gäststugan, även vår andra katt Ozzy (som är Mizzys son). De har gillat att vi alla är samlade och nära och de har blivit gladare katter här ute. Innan ville de nästan aldrig gå ut, men ute i gäststugan så har de blivit riktiga utekatter som visserligen håller sig precis utanför gäststugan, men ändå, de har njutit av både stuga och utemiljö och varit otroligt sociala. Nu blev det så att Mizzy inte får möjlighet att flytta in i vårt nyrenoverade hus utan hennes sista anhalt i livet blev med oss ute i stugan, men känns ändå som hon var nöjd med det.
En annan sak som vi är tacksamma över är att det gick väldigt fort nu på slutet, även om vi själva inte har hängt med kring att hon var dålig och att det blev lite chockartat för oss så var det ändå det bästa som kunde hända för Mizzy.
Förra veckan så blev Vincent sjuk, han åkte på en värstingförkylning ihop med feber. Anders var i väg på jobbresa till Stockholm så det var jag som tog vabben mellan onsdag och torsdag. På fredagsmorgon började jag känna av att det var lite “vasst” i halsen men inte mer än så, så jag åkte till jobbet. På kvällen klappade jag Mizzy och reagerade över hur benig hon kändes när jag klappade henne. Hon har alltid varit en liten och rätt tunn katt (men det har dolts väl under allt fluff) men nu kändes det som det inte fanns något hull alls kvar under den fluffiga pälsen och så brukar hon verkligen inte kännas!
Jag bad Anders att känna och han reagerade med då på att hon blivit så himla tunn. Jag började då reflektera kring att det kanske inte gått åt så mycket mat och vatten den senaste tiden. Vi har ju två katter och de har alltid mat och vatten framme som vi fyller på och byter när det behövs och det brukar behövas göra det dagligen, men nu när jag tänkte efter så har det nog blivit mer sällan… ibland byter ju Anders vatten och fyller på mat så man har ju inte jättebra koll på det…- bara att man fyller på när det behövs.
Vi försökte ta oss till minnes om vi sett Mizzy äta och dricka de senaste dagarna, men det hade vi inte gjort… men det brukar vi ju inte hålla så mycket koll på i vanliga fall för under alla år med katterna så har det aldrig varit något bekymmer. Men nu började vi observera Mizzy, men såg inte att hon fick i sig något… och vi försökte mata henne och hon kändes hungrig och ville bara äta sådant som vi åt… vilket med är ovanligt. Hon har alltid varit en superkräsen katt, fram tills november förra året då hon helt plötsligt var väldigt nyfiken på vår mat och ville gärna smaka. Så skumt. Samma var det nu i helgen på lördagen. Hon rörde inte sin kattmat men det vi gav henne glupskade hon i sig, problemet var att ALLT vi fick i henne vände lika fort som det kom in i henne och hon kräktes upp allt.
Man märkte att hon blev uppgiven och ledsen över att hon inte fick behålla något av det goda hon fick i sig. Jag var superbekymrad över detta och kunde typ inte sova på natten mellan lördag och söndag samtidigt som jag själv började få feber och kände mig krasslig. Det kändes som jag drabbats av Vincents bacillusker och började själv bli sjuk.
På söndagsmorgonen så möttes jag även av ett ljusbrunt slemmigt litet blött bajs på mattan i badrummet och sedan kom Mizzy när hon var bredvid mig och droppade ifrån sig lite mer bajs så då visste jag ju att hon även var kass i magen.
Jag kände mig desperat och satte mig i bilen på söndag morgon för att köra till Ica Maxi och hängde på låset när de öppnade vid 7. Min plan var att köpa olika sorters av kattmat/ kattgodis/snacks för att kanske hitta något som hon kunde få behålla och vända hennes dåliga energi och kassa mage. Det var inte så att hon var helt borta men hon var tröttare än normalt, hon gick omkring men hon gick sakta och hon sov rätt mycket.
Under söndagen testade vi oss fram och då hittade vi några katt”klämmisar” med mycket vatten i samt energi som hon kunde få i sig och behålla utan att kräkas upp och då kändes det som hon blev lite piggare. Vi fick lite hopp och tänkte att det kanske skulle gå vägen.
På söndagen så hade Miras fot svullnat upp av ett myggbett, har ju skrivit tidigare och berättat hur allergisk hon är mot myggor och nu hade det hänt igen. Hennes fot var dubbelt så stor och väldigt röd och svullen, så hon hoppade runt på ett ben då hon hade svårt att stödja sig på foten och eftersom jag börjat bli dålig så tänkte jag att jag kunde vabba med henne på måndag, då det kändes som vi kanske ändå inte behövde ta bort Mizzy då hon piggnade till.
Under dagen så pratade vi med barnen och förklarade för dem att det kändes som Mizzy börjar bli dålig och att vi inte vet riktigt hur detta kommer sluta? Barnen hade full förståelse och de såg med att Mizzy inte var lika pigg som hon brukade vara.
Jag hade också reagerat på att hon varit tröttare än vanligt de senaste veckorna. På mornarna när jag går upp så brukar alltid båda katterna vilja gå ut en sväng, men de senaste två veckorna så har Mizzy velat vara kvar inne med mig. Jag har tänkt att det är väl för att hon börjar bli gammal, hon har inte känts dålig eller sjuk, bara lite tröttare än vanligt.
Även om hon fick behålla klämmisarna bra på söndagen så kände vi ju själva att detta inte var hållbart, för att hon ska leva ett drägligt liv så måste hon ju kunna äta vanlig mat samt dricka vatten. Jag hade bara sett henne dricka liite vatten natten mellan fredagen och lördagen då jag sov dåligt och reagerade så fort någon av katterna var uppe och gick/ åt eller drack. På söndagen så testade vi även med mjukmat samt kattgodis men även det kom upp lika fort som hon fick ner det så vi körde på med enbart klämmisar och när hon fick mer energi och blev piggare så kändes det ju hoppfullt. Men så på kvällen så tvärvändes det och även kämmisarna kräktes upp ihop med att hon läckte bajs, hon ville ut på altanen och kröp ihop i ett hörn bakom vår dynbox… och detta var ett beteende som hon aldrig visat innan… ett beteende som jag vet djur som mår dåligt kan göra. och då kände jag att det här går bara inte mer vi MÅSTE ringa veterinären i morgon bitti så att hon får somna in.
Vi pratade med barnen och frågade hur de kände, om de ville vara med hos veterinären eller inte. Vi hade läst på kring hur det skulle gå till och förklarade det för dem. De kände helt säkert att de ville vara med och jag kände att de skulle få lyssna in vad de själva önskade och vara med i denna sorgeprocess och så skulle vi få fånga upp dem på vägen om det inte kändes bra någonstans.
Natten mellan söndag och måndag så hade jag blivit tokförkyld ihop med fortsatt feber och oro för Mizzy och det jobbiga vi hade framför oss så jag sov typ inget den natten heller. Vid ett tillfälle när jag gick upp så gick jag fram till henne där hon låg på stolen och så klappade jag henne och fick INGEN reaktion, jag trodde att hon hade somnat in. Jag klappade och klappade och försökte leta efter livstecken och så vipps så vaknade hon till och nästan skrämde mig, jag hade typ slutat andas för att jag inte visste om hon inte levde mer, men det gjorde hon, hon sov bara ovanligt djupt.
Jag gick och la mig lite till och försökte få lite sömn, men det var svårt. På måndag morgon satte jag mig och gjorde vikarieplaneringar för dagens lektioner samtidigt som Mizzy sov på stolen bredvid mig, så som hon brukar göra.
Jag försökte ge henne mer klämmisar och hon slickade i sig det lilla jag gav. Varje gång som jag gav henne så gav jag bara lite för att öka oddsen att hon skulle få behålla den. Men när hon sedan kräktes upp det lilla hon fick så kändes det helt hopplöst, det var sååå synd om henne. Hon började sedan gny på ett sätt jag aldrig hört henne och när hon kräktes ytterligare så slutade hon gny och piggnade till lite. Men det var sååå kämpigt att se henne så skruttig, man ville på ett sätt bara få åka till veterinären. Klockan 8 öppnade veterinären och Anders ringde dit, jag skulle bara gråta och inte fixa att föra ett sådant samtal så jag är sååå tacksam att han tog det samtalet. Han frågade om det var ok att vi tog med barnen och det gick jättebra att de följde med.
Vi fick en tid hos djursjukhuset kl. 9.00 så vi såg till att få upp barnen så att de fick i sig frukost och att vi alla var redo. Det var en känslosam sista resa och tack och lov så var Mizzy (som hatar att åka bil) lugn och tillfreds av hennes sista bilfärd i livet. Jag hade henne i en filt i mitt knä och hon slappnade av där, men för mig kändes det hjärtskärande av vad som höll på att hända.
Detta är ett sådant mardrömsscenario som jag under årens lopp fantiserat kring… tänk den dagen man sätter sig i bilen med sitt djur och ska åka till stället där man själv ska få den lilla pälsklingen man älskar så mycket att somna in för all framtid… och så satt jag helt plötsligt där… det hade gått så fort… från fredagskväll när jag reagerade på att hon blivit så mager till att där, måndag morgon få ta bort henne. Jag var inte alls redo, eller jag tror aldrig man kan bli riktigt redo för ett sådant händelseförlopp?
Det tog bara typ 20 minuter i bilen tills vi var framme och på ett sätt så ville jag inte att vi skulle komma fram, det hela kändes som en mardröm.
Anders gick in i receptionen och checkade in oss och betalade medans jag, Mizzy och barnen var kvar utomhus. Vi fick sedan gå till en egen ingång och det var med jobbigt när dörren öppnades och det var våran tur. Alla var så himla ledsna över vad som nu skulle ske. På ett sätt ville man fly därifrån och på ett annat sätt så ville man bara att Mizzy skulle få somna in och slippa lida mer.
Hon som tog emot oss var väldigt gullig och berättade om händelseförloppet, att först skulle Mizzy få en lugnande spruta och därefter en kanyl in i benet där hon skulle få som en överdos där hjärtat snabbt skulle stanna. Hon kände på Mizzy och konstaterade att hon var väldigt mager och att det är vanligt att det blir så när djuren mår dåligt. Det var så skönt att få de bekräftande orden från sköterskan. Jag visste ju att detta var rätt, det var som att hela mitt väsen visste att tiden var inne.
Mizzy ryckte till när hon skulle få sprutan så sprutan gick av… så sköterskan fick hämta en ny spruta. Hon sa att katter kan bitas och sedan vilka hoppa ner på golvet av sprutsticket och att vi skulle låta henne hoppa ner om hon ville det och att vi inte skulle hålla fast henne för att undvika att bli biten. Men jag ville så gärna hålla i och vara nära Mizzy… så när hon sedan bet till mig lite grann så fick jag skylla mig själv, det var inte så det började blöda så det gick bra för min del.
Jag blev så förvånad när jag skulle plocka upp henne från golvet hur avslappnad hon redan blivit. Hon kändes helt lealös. Jag frågade Mira om hon ville ha Mizzy i knät och det ville hon väldigt gärna, sedan ville Vincent ha henne i sitt knä. Så vi grät och klappade Mizzy som var skönt avslappnad.
Mira sa då att hon inte ville vara med när Mizzy skulle få medlet som skulle göra att hon somnade in och det behövde hon ju självklart inte. Vincent ville inte heller vara med så Anders tog med barnen ut från rummet när sköterskan var redo för sista steget. Jag stod kvar med Mizzy och höll händerna på henne. Jag som är lite andlig av mig tog hjälp från mitt team på andra sidan och bad att de skulle ta emot Mizzy när hon gick in i sitt ljus. Jag började med den processen redan i bilen påväg till djursjukhuset. Samt så gav jag healing så gott jag kunde för att hjälpa till på mitt sätt. Det känns ändå som att man gör något och att man inte riktigt är lika maktlös och bara står bredvid.
Barnen och Anders kom in direkt efter att Mizzy hade fått det sista medlet och sköterskan var “klar” med henne.
Jag stod med händerna och gav healing till Mizzy ända tills vi fick klartecken från veterinären som kom in och lyssnade på Mizzys hjärta och bekräftade att hon hade gått bort.
Vi fick stå kvar där en bra stund tills vi var redo att sätta ner henne i kistan som vi fick av sköterskan och åka hem.
Det var en märklig känsla att ha Mizzy i en kista, bak i bilen… redan där var det otroligt tomt.
Väl hemma så fortsatte vi vårt sorgearbete. Vi hade Mizzy öppen i sin kista under några timmar här hemma så att alla kunde gå dit med jämna mellanrum och få sitta, gråta, sörja och vara så ledsna som vi faktiskt var. Jag spelade låten “Jag har hört om en stad ovan molnen” med Carola på repeat när jag satt och klappade på Mizzy som var så himla fin där hon låg i kistan.
Ozzy kom fram vid ett flertal tillfällen och luktade på Mizzy och jag tror att han med förstod, samt att han säkert innan oss känt att hon börjat bli dålig. Jag tror att djur är bättre på det än vi människor.
Vi hade som en liten ceremoni här hemma där vi samlade alla Mizzys gamla leksaker och la med henne i kistan, Mira skrev ett litet brev och rullade ihop och la i kistan. Vi borstade Ozzy och gjorde en liten pälsboll från honom som vi la i, samt tog lite hamsterbomull från Skunkens bur och la i, samt Mizzys kattgodis som hon sååå älskade och som det var sååå sorgligt att hon inte fick behålla under helgen som var.
Anders gick ner till vår älsklingsplats vid de gamla ekarna längst ner i trädgården och grävde ett stort hål och Vincent hittade en perfekt sten som vi kunde ha som begravnings sten.
Efter vi ätit lunch (som jag knappt kunde få i mig) så gick vi ner med Mizzy till hennes sista vila. Jag spelade återigen “Jag har hört om en stad ovan molnen” med Carola, den var med under promenaden ner till hennes begravningsplats samt när vi begravde henne.
Väl där så öppnade vi locket en sista gång, klappade henne och tackade henne för allt hon givit oss under de här 15 åren hon oss och hur mycket vi älskade henne. Sedan stängde vi locket för gott.
Jag trodde Anders skulle täcka kistan med jord, men blev så förvånad när båda barnen uttryckte att de ville göra det. Mira ville börja och sedan när hon inte orkade mer så tog Vincent över och så fick han göra tills han inte orkade mer och det sista gjorde Anders.
När han var klar så fick jag syn på en liten vit fjäder precis bredvid hennes gravplats. Jag (och barnen) tyckte det var ett väldigt fint tecken och satte det vid hennes gravsten.
Vi gick sedan upp till vår uteplats vid stugan och då kom det en stor trollslända som cirkulerade runt omkring oss under en lång stund, tänk, jag har typ inte sett någon trollslända hos oss under hela sommaren och så kom det en just där och då… även det kändes som ett klockrent tecken.
Det var som luften gick ur oss och Anders blev sugen på att gå ut i skogen och plocka lite blåbär så han kunde göra en blåbärspaj och undrade om jag ville följa med. Mira hade ju problem med sin fot sedan myggbettet så hon kunde inte följa med. Jag hade fortfarande lite feber och var dunderförkyld men kände att en långsam promenad till skogsområdet som ligger runt hörnet där vi bor skulle göra mig gott en dag som den här. Vi gick in i huset och frågade Vincent om han ville följa med och det ville han… när vi väntade på undervåningen på vårt hus så kom en stooor fjäril och flög runt oss under flera minuter i rummet, den cirkulerade på runt oss på samma sätt som trollsländan hade gjort en liten stund tidigare. Även det ett fint tecken under denna tunga och sorgliga dag.
Jag tycker ändå att det blev så fint som det kunde ha blivit, det var fint att inkludera barnen i Mizzys bortgång och att vi var hela familjen samlad som ett team i denna sorgeprocess. Men även att de var så delaktiga i vår lilla ceremoni som vi hade hemma och att de ville vara med att lägga jord på graven. Även om döden är jobbig och så definitiv så är det viktigt att alla får sörja på sina sätt och att även om de är barn, att de fått vara med att påverka.
Även om det aldrig är skoj att bli sjuk så är jag ändå tacksam att jag som typ aldrig är sjuk blev sjuk just nu så att jag har fått vara hemma och sörja jag med, annars hade jag nog bitit ihop och gått till jobbet ändå… brukar vara väldigt plikttrogen när det kommer till jobbet. Det fanns nog en plan att jag skulle bli sjuk lagom till att Mizzy blev sjuk.
Eftersom Mira hade sin stora och onda fot så blev det att Anders vabbade för henne under måndagen och jag som var sjuk kunde ta en sjukdag… annars vet jag inte hur man hade löst den biten?
Nu natten mellan måndagen och tisdagen så gick febern ner på mig men nu har jag fått sådan slemhosta så i natt hade jag svårt att sova av den anledningen så just nu känner jag mig rätt så sliten. Jag hoppas på att jag blir ordentligt återhämtad i morgon (onsdag) så att jag kan komma tillbaka till jobbet med ny energi på torsdag igen. Vilken jäkla vecka, sämsta veckan på otroligt länge!
Mira sa igår när vi tagit bort Mizzy att detta var nog värsta dagen i hennes liv… och jag tror nog att det kan stämma.
Jag skattade själv den dagen till en 1:a av 10 poäng… så pass jobbig var den. Men nu tänker jag att det värsta är bakom oss, nu ska vi bara smälta allt som hänt, sörja, vänja oss vid tomrummet som vi har här hemma, ge massvis med kärlek till Ozzy som är kvar… och som med känns väldigt ledsen över att inte ha Mizzy kvar hos sig… hon som är hans mamma har ju haft henne vid hans sida hela hans liv med… de har periodvis varit som ett gammalt pensionärspar som tröttnat på varandra, men sedan så har de ändå hittat tillbaka till varandra.
Vi får helt enkelt göra så gott vi kan och finnas här för varandra.
Jag tror ju att Mizzy egentligen inte är så långt bort, jag tror att hon finns runtomkring oss hela tiden… bara att vi har lite svårt att uppfatta henne. Men jag längtar tills jag får möta henne, kanske i en dröm, eller på en promenad, eller när jag mediterar/ger healing till mig själv.
Mira tyckte att det kändes som Mizzy låg vid hennes ben igår kväll när vi skulle kolla på en serie, hon tyckte att hon kände hennes morrhår… och vem vet… kanske att det var Mizzy som låg där?
Jag får uppdatera er i framtiden om vi får besök av vår älskade lilla Mizzy!
Tack Mizzy för allt! Vi älskar dig!
Kram/ Johanna