Ett själsligt möte på natten
En annan märklig upplevelse jag var med om för några år sedan var när en elevs själ kom till mig i en dröm en natt när jag sov.
Jag hade en känsla när jag var kring min elev att allt inte stod rätt till och jag frågade eleven vid flera tillfällen om allt var bra? Och varje gång så fick jag svaret “Allt är bra med mig”.
Under natten när jag drömde så kom eleven till mig och sa “Johanna, jag vet att jag brukar säga att allt är bra med mig, men så är det faktiskt inte, det är inte sant”. Eleven visade mig sedan att hen hade ett självskadebettende och hade rispat sig själv på insidan av överarmen och det var på ett ställe där ingen såg eller hade sett elevens märken, utan eleven höll det för sig själv.
Jag vaknade med ett ryck efter att jag sett elevens märken och tittade på klockan som visade 2:22. För mig är den siffran ett änglanummer och drömmen som jag nyss hade drömt var ingen vanlig dröm, den vibrerade på ett sådant där annat sätt som det gör för mig när det finns budskap i drömmen och nu ihop med siffrorna som visades på klockan. I tidigare blogginlägg så skrev jag om “Tecken” och för mig så var detta ett klockrent tecken- berättade om det här!
Jag var rätt tagen av drömmen och visste inte helt ärligt vad jag skulle göra med det budskapet?!
Min känsla var att jag behövde söka upp eleven och berätta om min dröm, men hur knäppt och knasigt skulle det inte vara?!
Jag hade aldrig tidigare gjort något sådant på jobbet förut, visst att jag snappat upp elevers energier och fått till mig saker som jag sedan arbetat vidare med. Men allt jag gjort har ju varit lite mer i hemlighet, det är ju så jag jobbar.
Om jag skulle ta detta med min dröm med eleven så skulle jag ju inte kunna vara hemlig, jag skulle ju behöva berätta som det var och ta det därifrån.
Jag satt i bilen på väg till jobbet och grubblade på vad som skulle kunna hända om jag skulle ta detta samtal med eleven… tänk om eleven gick hem och berättade om detta knäppa för sina föräldrar, tänk om det inte hade landat bra där? Tänk om de skulle tycka att jag var en sjuk och en galen person och som skulle höra av sig till rektorn på skolan? Tänk om jag skulle få stå till svars för samtalet med föräldrar och rektor? Men jag tänkte att jag borde ju inte bli av med jobbet för en sådan här grej? Eller skulle jag det?!
Jag funderade även hur det skulle kännas för eleven med ett sådant möte med mig, hur hade jag känt om en lärare tog mig åt sidan och förde ett sådant samtal med mig när jag var elev på högstadiet? När jag funderade på det så började jag garva, ha, ha, ha, så knasigt. Känns inte som någon lärare jag haft skulle gjort en sådan grej, men OM någon hade gjort det så hade jag nog tagit emot det med kärlek och viss förundran?!
Tankarna spann iväg och jag kände att jag behövde rådfråga med några nära kollegor på jobbet som jag arbetar med runt den här eleven. De som jag pratade med tyckte att jag absolut borde ta snacket och berätta om drömmen för eleven.
Sagt och gjort så tog jag mod till mig och frågade om eleven ville följa med mig till mitt klassrum för att jag behövde prata med eleven.
Hen sa ja och följde med mig.
Jag var sååå nervös och visste knappt i vilken ände jag skulle börja i?! Men jag tog några djupa andetag och försökte få orden att komma från hjärtat och berättade som det var.
Jag berättade för eleven att ibland så är jag med om lite märkliga saker. Ibland så drömmer jag drömmar som är vanliga drömmar och ibland så drömmer jag drömmar som har budskap i sig.
Jag sa att i natt så drömde jag en dröm som jag tror var med ett budskap och att du var med i den drömmen. Jag sa att jag vet ju inte om det är sant? Men kände att jag ändå ville berätta för dig om min dröm.
Eleven log och lyssnade.
Jag berättade att det kändes som att din själ kom till mig i drömmen och sa att “Johanna, jag vet att jag brukar säga att allt är bra med mig, men så är det faktiskt inte, det är inte sant”. Att du sedan visade mig att du hade ett självskadebettende och hade rispat dig själv på insidan av överarmen och det var på ett ställe där ingen såg eller hade sett dina märken, utan att du höll det för dig själv.
Jag sa att jag har ingenting med det här att göra och jag vet inte om allt är sant eller om delar av det är sant? Men är det något i detta som du kan ta till dig?
Eleven nickade med tårfyllda ögon och sa “ja, det kan jag”.
Jag visste där och då att det var på riktigt, när jag mötte elevens blick och kände in energin som fanns mellan mig och eleven att detta var sant.
Jag sa att när man är med om tuffa saker i livet så hanterar man det på olika sätt. Det är vanligt att man lägger locket på och inte pratar om det man är/har varit med om. Jag sa att jag inte tror på den metoden i långa loppet, men att man behöver känna in när man är redo att prata och öppna upp.
Jag sa att det kanske inte är så att du är redo nu för att öppna upp och samtala, vissa är det när man är 20 år, 30 år eller senare och vissa blir aldrig redo.
Jag sa att jag finns här om du vill prata men sedan så har vi ju en kurator på skolan som är grym på att samtala med (och utbildad för den typen av samtal), jag frågade om eleven var intresserad av att prata med vår kurator och eleven sa “ja” att hen kunde tänka sig att testa det.
Jag kände att jag på något sätt hade gjort mitt, budskapet var utskickat och mer kunde jag inte göra där och då mer än att jag styrde upp ett möte där eleven fick träffa skolans kurator.
Detta är enda gången som jag själv känner att jag “gått över gränsen” på jobbet med min mediala/andliga förmåga, men jag visste inte hur jag annars skulle göra? Andra gånger så är det ju min superkraft på jobbet, men här kunde jag inte sköta detta på något annat sätt.
Dagarna som gick efter detta så var jag nervös om det skulle bli en stor grej, skulle föräldrarna höra av sig, skulle rektorn få reda på det?
Men nej, det gick bra, jag “klarade mig”, ha, ha, ha.
Jag hade ju bara agerat utifrån kärlek och omsorg och jag kände att om jag skulle få skit för mitt agerande så skulle jag väl få ta det då. På samma sätt som jag mellan varven får ta lite skit via bloggen, det är inte alltid smärtfritt att tala fritt, ibland råkar man trampa folk på tårna när man gör det, även om det ALDRIG är min mening att såra andra människor!
Jag tror att ni som läst min blogg över tid kan se och känna att så är det verkligen.
Ja, då fick ni se ytterligare en märklig händelse som jag varit med om på jobbet.
Om du är ny här inne i bloggen och inte har läst om andra tillfällen så kommer några andra märkliga upplevelser här:
Här var jag med om en häftig sak på en textilslöjdslektion.
Här var när jag började bli som en kameleont i klassrummet.
Här var när jag snappade upp en elevs huvudvärk.
Det här hände inte kring någon elev, men ändå på jobbet i mitt klassrum.
Idag bjuder jag på den här fantastiska låten “What If” med Oscar Stembridge, om du inte sett hans bidrag till America’s got Talent så måste du bara kika på den, vilken röst och som han berör! Lyssna och njut!! Själv så har jag lyssnat på låten på repeat här hemma, Mira frågade mig för några dagar sedan “Mamma, hur många gånger har du inte lyssnat på den låten nu?!”, ha, ha, ha. Det måste väl finnas fler än jag som kör låtar på repeat?! Eller är det bara jag?! Ha, ha, ha, Kanske därför jag kan så många låttexter?!
Sååå kloka ord i den här vackra text:
Kram till dig från mig/ Johanna