Jag kan ha fel – del 1
En annan person som satt ett avtryck i mitt liv och som tyvärr inte finns med oss fysiskt längre är Björn Natthiko Lindeblad. När hans självbiografibok “Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk” kom ut så var jag snabb med att lyssna på den boken. Det som dessutom är väldigt fint är att det är han själv som är uppläsare av boken så man får lyssna på hans mjuka, behagliga stämma när han från hjärtat och så närvarande berättar om hans spännande, händelserika och kloka liv.
Nu när han inte lever längre så är det med så fint att kunna gå tillbaka till boken och lyssna på den igen. Om du inte lyssnat på den tidigare så säger jag bara ett stooort GRATTIS till dig som har den upplevelsen kvar!
Boken handlar om Björn och hur han levde ett liv som såg ut att kunna bli en framgångsrik karriär som ekonom till att välja att leva som en buddhistisk skogsmunk under 17 års tid innan han valde att återvända till Sverige.
Han trodde nog att han hade byggt upp sig själv och en grundstabilitet under alla hans år som munk, men när han kom till Sverige så tappade han fotfästet helt, han hade varken jobb eller pengar och gick in i en depression som jag tror var han botten i livet? Det blev hans vändpunkt för att hitta tillbaka till sig själv och hitta hans inre kall med vad han skulle kunna bidra med för omvärlden. Han började arbeta med och lära ut meditationspraktik/workshops och började föreläsa om hans liv som munk.
2018 diagnostiserades han med den obotliga sjukdomen ALS och han berättar om hans livsresa med den sjukdomen.
Det är så mycket klokhet som Björn delar med sig i hans finfina bok. Det finns så mycket värme, kärlek, humor, tacksamhet och förundran som han förmedlar med hans bok och ord.
Han skrev i boken att det han värdesätter mest av allt från 17 års av andlig träning är att inte tro på allt han tänker och att det blev hans superkraft. Jag tänker själv tillbaka på det jag skrivit om “Den galna kusinen” samt “Egot”. Det är så nyttigt att reflektera över den där rösten man har i huvudet och observera vilka tankar man har. I boken så delar Björn med sig av allt som han lärde sig av sina år med andlig och personlig utveckling och det är en fröjd att få ta del av hans historia.
Innan Björn blev munk så berättade han om att han var ekonom och befann sig i en stressig miljö som han inte mådde bra i. Han försökte redan då hitta metoder i hur han kunde få mer inre lugn och slippa den inre stressen. Det var i den vevan han snubblade in på boken “Zen och konsten att sköta en motorcykel”. Han fick lite insikter om att det är svårt att stoppa tankar som kommer, att byta ut hans negativa tankar mot positiva tankar tyckte han inte kändes trovärdigt. Boken underströk värdet att undersöka stillheten inom oss och den idén gillade Björn.
Han förstod att en väg dit kunde vara via meditation, men han hade dålig koll på meditation och hur det fungerade. Han hade hört att andningen skulle vara viktig då många som höll på med meditation även höll på mycket med deras andning. Han tänkte att andas kan ju inte vara så svårt, det har han ju gjort sedan han föddes, samtidigt som han förstod att de som mediterar verkar verkligen ägna sig åt andningen och observera den. Så som nybörjare så började han följa sitt andetag, han började med en inandning, sedan tog den slut och där började utandningen och där tog den slut och sedan en kort paus.
Han började träna på detta men det var svårt att styra bort de stressande tankarna som malde. Men efter ett tag så märkte han att det började att lugna sig lite i huvudet på honom, även om det var lite så var det tillräckligt för att få distans i tankeflödet. Han märkte samtidigt att trycket över bröstet lättade något. Vid något tillfälle när han satt där så fylldes han av en känsla och som en inre röst som sa “Det är dags att gå vidare”.
Jag kan själv relatera till den här typen av inre vägledning, det var ju samma sak som hände mig när jag började stanna upp och connecta inåt. Berättade bland annat här om det.
Efter Björns händelse så gick det bara några dagar och sedan så sa han upp sig från sitt jobb.
Björn som då var 25 år hade som mål att meditera i 15 minuter och det var en utmaning för honom. Men han ville utforska den där inre rösten som han nu snubblat in på. Han kände en nyfikenhet av att lyssna inåt. Han hade börjat se sina tankar från ett nytt perspektiv och insåg att han har tankar, men han är inte hans tankar.
Vi har alla förmågan att släppa våra tankar och välja var vi vilar vår uppmärksamhet och hur länge vi låter vår uppmärksamhet vara i sådant som inte gör oss gott.
Efter ett Björn hade sagt upp sig på sitt jobb så tog han ett jobb som diskare på ett värdshus, därefter började han läsa litteraturvetenskap för att sedan också snubbla in på att arbeta på en telefonjour. Han lockades av att testa volontärarbete så han anmälde hans intresse. I början på det uppdraget så försökte han ge goda råd, men med tiden så lärde han sig mer att bara lyssna med ett öppet hjärta.
Efter ett år så sökte sig Björn ut i världen och hamnade i Indien som ekonomi för FN:s livsmedelsorgan. I den vevan så utforskade han Sydostasien och bergen i Himalaya. Han tyckte att det var heeelt otroligt! I den vevan träffade han även kärleken och blev tyvärr även hjärtekrossad av kärleken och mådde väldigt dåligt av det. Han tänkte “Är det inte konstigt?! Jag har gått i skolan i 16 år och jag har inte fått lära mig någonting kopplat till vad man gör när livet blir svårt?!”.
Jag som arbetar i skolan hade älskat om man kunde få in livskunskap och personlig utveckling i skolans värld med. Det finns så mycket att lära på detta viktiga område! Jag försöker peta in kloka övningar när jag får möjlighet, men det blir ju mest att man bara skrapar på ytan, tänk vad lyxigt det hade varit om man kunde få lägga mer tid på den här typen av övningar i skolan!
När Björn stod där hjärtekrossad så hamnade han i ett läge där han sökte sig in till ett kloster i Thailand där de gav månadslånga kurser i meditation på engelska. Han sökte sig inte till en religion men han visste inte vilken väg han skulle gå när hans känslor av att vara hjärtekrossad påverkade honom på detta sätt och då tänkte han att klosterlivet kanske skulle kunna hjälpa honom?
Han återkommer i boken om den här inre kritiska rösten som många av oss går runt med och maler inom oss och som påverkar oss på ett negativt sätt. Björn upplevde att thailändarna var på ett annat sätt och att de verkade gilla sig själva i en större utsträckning än vad vi västerlänningar gör?!
Här kan jag själv känna mig lite “osvensk” i mitt sätt i att vara jag. Efter alla år av träning, soul work, personlig utveckling så har jag stärkt min självkänsla samt självförtroende och tycker att jag är bra på många olika sätt. Jag är inte perfekt, men jag strävar inte efter att vara perfekt heller. Men jag är bra på att lyfta mig själv och andra i min omgivning. Jag tycker att jag är bra och att jag gör mycket bra, och det känns otroligt osvenskt att känna så, men jag hade ju inte velat gå tillbaka till “gamla Johanna” för att passa in bättre i vårat samhälle, ha, ha, ha. Jag tror helt ärligt att fler hade mått bättre i sig själva om de sket i jantelagen och körde på sitt eget härliga race i livet och stärkte sig själva inifrån och ut!
Tillbaka till boken:
Björns meditationskurs var en månad lång och han flydde klostret efter fyra dagar, ha, ha, ha. Han kände att han höll på att bli knäpp av att sitta och meditera då han inte fick tyst på tjattret i huvudet och han kände sig verkligen inte grym på meditation. Han tyckte att han kunde fixa allt annat bra, men den inre rösten som blev så framträdande på klostret stod han inte ut med. Rösten han hörde var negativ, klagande, jämförande, ifrågasättande, kritiserande och allmänt jobbig att gå runt med, han tyckte att rösten var outhärdlig. Men i den processen så hade det ändå väckts något inom honom att han inte ville ha det på det sättet, att inte klara av att vara i sitt eget sällskap. Han kände att han hade fått en första ledtråd till hans väg framåt. Han kände sig inte längre som ett offer för yttre och inre omständigheter som han inte rådde på. Han hade upptäckt att när jobbiga tankar och känslor kommer så kan man välja att andas medvetet, låta uppmärksamheten vila i kroppen och inte omedelbart tro på alla tankar som hjärnan tänker.
När Björn berättar om detta så tänker jag direkt på när man kallbadar. Det är PRECIS så som det går till när man badar i kallt vatten. Man går snabbt i det kalla vattnet, hjärnan vill skrika “fara” (vilket ändå är klokt av reptilhjärnan att göra!), men sedan så börjar man fokusera på andningen och via den berätta för kroppen att “allt är lugnt, det är ingen fara” och så är det som ett lugn sprider sig genom hela kroppen och man andas och slappnar av och då så fryser man inte heller, man är heeelt lugn, avslappnad och sååå klar i hjärnan. Sedan när man går upp ur vattnet så får sprids en sådan värme i kroppen och en “spikmattekänsla” över hela kroppen och man känner att man kickat igång hela systemet på ett bra sätt. Så kallbad är ett superbra verktyg för att träna kroppen på ett effektivt sätt i att vara här och nu och att via andningen ta makten över hjärnan och sina tankar. Löv it!
Efter en liten tid så går Björn tillbaka till klostret och fullföljer hans fyra veckors långa meditationskurs. Björn började då även förstå att ingenting varar för evigt, verken de jobbigaste stunderna eller de bästa stunderna. Livet erbjuder alltid upp- och nedgång, det hör livets resa till. Det är även en skön insikt kan jag tycka. Nu när jag som 40+ summerat min livsresa och tittat bakåt i livets berg- och dalbana så pågår ju samma berg- och dalbana även nu när jag bloggar om livet som varit. Det som skiljer nu mot förr är att jag vet att även om man går igenom fler tuffa perioder i livet så kommer de med till slut passera och det kommer vända igen. Jag har en tillit till ALLA delar och ser allt som sker som en del i min resa på jorden. Jag har lärt mig att jag blir starkare efter motgångar och för varje tuff grej jag gått igenom så ser jag i ett tidigare skede att de med är en del i min livsplan och att de fortsätter forma mig till den jag är. Jag har fått mer skinn på näsan, står upp för mig själv och andra och har blivit starkare i mitt möte med andra människor, vågar lyfta saker som jag nog inte hade vågat förr och det har jag mina motgångar och mitt soul work att tacka för.
Björn åkte hem till Sverige igen efter hans meditationskurs i Thailand och väl hemma i Sverige så fortsatte han meditera. Han upplevde på samma sätt som jag att han hade hittat en nyckel till hans inre rum. När han mötte det som kändes svårt inombords så släppte en del av motståndet. Det är häftigt ändå att vi kan försöka styra vår uppmärksamhet och välja vad vi riktar den mot och det är en bra lärdom när livet utmanar oss. “Tro inte på allt du tänker” är en återkommande fras Björn ofta hänvisar till i boken, och visst är den så sann!
När man börjar lära sig urskilja den inre rösten så kan man känna varifrån den inre rösten kommer ifrån. Är det “den galna kusinen” som snackar eller är det mer en djupare, inre röst som är mer “själens röst”.
För Björns del så var det en inre röst och guidning som till slut bestämde sig för att han ville bli skogsmunk i Thailand, han berättade det för hans familj som ändå tog det förhållandevis bra, ha, ha, ha.
Björn hade sedan hans tid i Thailand gått upp varje morgon vid 04.30 för att starta dagen med meditation, även där är en grej som jag med kan känna en igenkänning vid. Jag berättade här om när jag gick från morgontrött till morgonpigg och här när jag typ gick med i “5:am club”. Det känns lite avlägset nu för min del att meditera varje morgon då jag väljer just nu att lägga mycket av min morgontid åt bloggen. Jag visste att när jag började med bloggen så skulle jag få “offra” en del av mina morgonrutiner till förmån för bloggen och att dela mina lärdomar med andra. Jag har en vision att jag ska bli gammal och som jag ser det så kommer jag ha mååånga år framåt i livet där jag kan ta tillbaka mina kära, älskade morgonrutiner. Inte så att jag har planer på att lägga ner bloggen, men kanske att när jag är “i mål” med det jag avsett bloggen till att mina inlägg kanske kommer komma lite mer sällan än vad de gör nu?! Jag älskar min blogg och tycker att den är väldigt rolig att greja med, även något som jag är väldigt stolt över. Jag har mina tidiga morgnar att tacka för att jag ändå får den här möjligheten att skriva min blogg, jag vet inte hur jag hade fått in den i mitt livspussel om jag inte hade blivit morgonmänniska? På kvällarna vill jag ju vara med min familj, det är ju lättare att greja med sådant här när resten av familjen sover, det är ju klockrent!
Björn berättar om hur livet var som skogsmunk, hur han fick namnet Natthiko som betyder “Den som växer i visdom”. Man får följa Björns resa och alla de lärdomar han gjorde och det är så mycket klokhet han förmedlar så man blir alldeles varm i hjärtat av att höra honom berätta.
Vid ett tillfälle så var Stina Dabrowski i Thailand för hon skulle möta den thailändska kungen, men han fick förhinder och avbokade mötet när hon och hennes filmteam var i Thailand. Någon på svenska konsulatet hade då berättat om en före detta civilekonom som lekte skogsmunk i Thailand skapade ett intresse hos Stina så de styrde upp så de fick träffa Björn och här på Björns Youtube-sida har han länkat klipp från den intervjun, sååå roligt att få se:
Björn bodde i Thailand och levde som skogsmunk i 7 år innan han tröttnade på att enbart leva med män och kände att han ville ha förändring i hans liv. Han kände att omges av både män och kvinnor skapade för honom en balans som han hade saknat i Thailand. Han begav sig då till England och där fanns ett kloster med nunnor och munkar som levde sida vid sida. De hade varit på besök i Thailand så det var därför Björn hade koll på att de fanns. Flera av nunnorna i England blev otroligt värdefulla och fina vänner för Björn. Han berättade om en nunna som hade en mycket liten kropp med ett värdefullt kraftfullt inre. Hon behövde inte fråga hur det stod till, hon kunde bara titta på mig så visste hon.
Med de orden så blir jag själv lite varm i kroppen. Min förra mentorskollega berättade om ett utvecklingssamtal hon hade nu för några veckor sedan med en av eleverna som jag hade när hen gick i årskurs 7. Hon frågade hen hur det var i skolan och så gick hon igenom olika ämnen och så kom de in på hkk-ämnet. Hen sa att det var bra med att hen saknade mig då jag “bara visste” vad hen behövde. När hon berättade det för mig så blev jag rörd av de fina värmande orden och så tänkte jag att ja, tänk vilken styrka det är i mitt yrke att “bara veta”. I de här inläggen skriver jag lite om bland annat att vara klarvetande och klarkännande om du nu känner dig mer nyfiken om det?
För någon vecka sedan nu så hade jag en lektion där jag helt plötsligt kände mig vääldigt stressad kring en elev. Jag gick fram till eleven och frågade om det var under kontroll och då sa hen “jag börjar känna mig väldigt stressad”. Jag lugnade eleven och sa att vi gör detta tillsammans, jag hjälper dig. Jag stod med eleven, visade och försökte lugna eleven och när jag kände ett lugn sprida sig i min kropp då visste jag att jag hade lyckats.
Jag har suttit på utvecklingssamtal där jag fått till mig om det kan vara så att eleven har en outredd ADD? Då jag börjat känna en enorm rastlöshet i kroppen och när jag ställt frågan så har det visat sig “det är inte alls omöjligt då vi är flera i familjen som har ADHD”. Eller när jag fått upp för mitt inre att det här är nog en elev med läs- och skrivsvårigheter och lyft de tankarna och det då kommit fram att “vi har dyslexi i familjen, så det skulle kunna vara så?!”. Ni anar inte hur många sådana här saker som kommer upp för mig i mitt jobb! Det är heeelt otroligt! På min nya skola så vet ju folk inte så mycket om mig, ha, ha, ha.
Skolans elevhälsoteam tycker nog att jag är asjobbig då jag skriver och “är på” dem typ hela tiden med en hel hög med elever som jag ”fått till mig grejer om” och de stackarna drunknar redan i jobb och så överöser jag dem med ännu mer jobb att göra. Jag känner mig som en ångvält som drar fram på jobbet just nu, ha, ha, ha. Berättade även om det i inlägget ”Ny på jobbet”.
Jag tycker det är svårt, som mentor så känner jag ett stooort ansvar för mina elever. Det är som jag krigar för att de ska få den hjälp de har rätt till och jag har svårt att ge mig när jag själv fått till mig grejer som jag vet brukar stämma. Jag känner mig som en stor hönsmamma till mina mentorselever och att jag ska ta hand om varenda liten kyckling i klassen. Om eleverna gått i årskurs 7 så hade jag varit lugnare då det finns mer tid, men nu när jag fått hoppa in i en klass i årskurs 9 så känner jag mig superstressad då jag vill hinna med så mycket som möjligt innan de lämnar skolan och beger sig vidare till gymnasiet.
Jag har lärt mig efter alla de här åren att mycket av det som jag får till mig stämmer och är rätt. När jag även känner saker fysiskt i kroppen då är det så svårt att ignorera de budskapen då det blir så tydliga för mig. Jag tänker tillbaka på när jag började ”öppna upp” och känna in grejer i kroppen. Berättade om de händelserna här i mina inlägg ”Såg bilder från en elevs semester för mitt inre”, ”Häftig upplevelse på jobbet”, ”Kameleont i klassrummet, ”Min elevs huvudvärk och jag”. Eller som här, när jag fick ett själsligt möte på natten av en elev.
Jag har under de här åren sedan de här händelserna tränat på den här ”förmågan” och kan numera styra den rätt så bra. Jag kan stänga ner och välja att inte ta in så mycket, men även öppna upp och ta in. Det är rätt så skönt att ha lärt sig det. Ibland är det som ”Universum” vill att jag ska ta in saker/information och då sker det som en ”blixt från klar himmel” och så fylls jag av känslor/bilder/förnimmelser eller att jag fysiskt känner saker i kroppen och då agerar jag på det.
Jag hade inte velat vara utan den här förmågan! Det känns som jag kan hjälpa så många av mina elever och det känns verkligen som jag har ett otroligt meningsfullt jobb och att det är en del i mitt soul goal.
Det är sååå roligt att få berätta om min livsresa här på bloggen och att fler kan få se vilken livsväg jag snubblat in på och hur det kan bli som det blivit. Att saker skett under rätt lång tid och att varje del är som en pusselbit i mitt livspussel. Jag tycker att det är otroligt fascinerande över hur energier fungerar och jag tror att det är fler än jag som känner samma sak?!
Jag tror att alla har detta inom oss, mer eller mindre. Det krävs bara lite olika mycket träning för att ”öppna upp”, om man nu hade tyckt att det vore roligt/spännande att göra det. Och om man inte lockas av det, näää, då är det inte en del av ens livsresa. Därför är det återigen viktigt att lyssna inåt och följa sin själs röst.
Oj, vilken utsvävning, men ändå en inblick i livet och hur det kan vara i skolans värld när man arbetar som lärare och är lite medial/högkänslig med antennerna ute och känner av omgivningen.
Jag pausar detta inlägg nu så kommer fortsättningen nästa vecka, hoppas du vill haka på då med!
Idag bjuder jag på den här gamla favoritlåten ”När hela världen står utanför” med Jumper. Oj, vad den låten har spelats på min gamla CD-spelare i mitt gamla flickrum.
Kram/ Johanna