R.I.P Skunken – Välkommen Piff!
En tråkig grej som hände nu under höstlovet var att vi fick ta bort vår hamster Skunken. Han blev typ 2 år gammal vilket är gammalt för att vara en hamster men det är ändå sorgligt när dagen kommer. Drömmen är ju att döden kommer naturligt och att man själv slipper ta beslutet om sitt djur ska få somna in, men så blev det inte med Skunken.
Här berättade jag om när vi skaffade Skunken och att vi upptäckte efter någon vecka att han saknade en fot! Jisses! Han har tack och lov klarat sig rätt så bra med tre ben och en stump, men det har hänt att han skavt upp stumpen ibland och det blivit sår som sedan har läkt och blivit fint igen. Men nu i slutet så blev det inte så utan stumpen blev infekterad och svullnade upp. Vi höll på att tvätta och grejade med den infekterade stumpen men lyckades inte få det bra så för att han inte skulle behöva lida mer så åkte vi i måndags den 28/10 och fick ge honom en spruta hos veterinären så att han fick somna in.
Det var en tung dag för Mira, och för mig… Som högkänslig med känslorna utanför kroppen så lipade jag nog typ lika mycket som Mira. Grabbarna i familjen tog det betydligt bättre än vad vi gjorde. Ibland önskar jag att jag inte alltid har sååå lätt för att gråta, ibland är det bra om man kan vara den “vuxne” och vara stöttande och bita ihop för att vara stabil för sitt barn. Men jag kan inte det, det går bara inte. Tårarna bara väller ut, det blir så många känslor. Dels tar jag in Miras känslor och fylls med dem och bara där var det så starkt att mina tårar kom, sedan är det ju sorgligt med döden och avsked… även när det kommer till att det är en liten hamster.
Vi hade många funderingar på hur vi skulle ta bort Skunken och hur det skulle gå till?! Jag har hela tiden varit inne på att vi måste ta honom till veterinären och ge honom en spruta. Anders har mer varit inne på att kanske sätta in en musfälla i buren, ha, ha, ha. Ett betydligt billigare alternativ, ha, ha, ha. Men näää, så kan man ju inte göra! Vi funderade även på om vi skulle ta bort honom i smyg? Typ att när Mira kom hem så skulle hon hitta en död Skunken i buren och slippa vara med när han somnar in utan att vi skulle sköta den biten.
Jag kan ju inte hålla tyst utan ville ha med Mira i hela processen så jag frågade henne hur hon skulle känna om vi gjorde på det sättet? Men nej, det gillade hon inte, då skulle hon känna sig lurad och bli arg på oss och hon ville vara med och ta avsked.
När vi tog bort Mizzy (berättade om det här) då ville Mira gå ut vid stunden när Mizzy skulle få insomningssprutan så vi visste inte hur hon skulle reagera nu när Skunken skulle få somna in? Det visste hon inte heller utan vi fick ta det som det kom.
Vincent ville inte följa med så han var hemma. Jag hade ju höstlov så jag var hemma och Anders fick arbeta hemifrån då jag inte skulle fixa att åka själv med Mira och ta bort Skunken (återigen en nackdel att vara en högkänslig mamma).
Jag ringde runt till flera smådjurskliniken på måndagsmorgonen för att få till en tid, och det var med gråt i rösten jag pratade med de som arbetade där. Det var jättesvårt att hitta någon som hade tid för oss, men till slut så fick vi en tid klockan 13.00. Jag var lite nervös över hur dyrt det skulle bli och notan skulle landa på 795 kr… ett ställe hade inte tid men sa att vi kunde ta en jourtid och då skulle det kosta 795kr extra. Jag sa att jag skulle ringa runt och kolla om jag hittade någon som hade tid, men skulle återkomma om det inte löste sig, tack och lov så hittade vi ju ett ställe som hade tid.
Jag gick upp och berättade om det för Mira och sedan satt vi och grät. Jag gick ner och fixade en tidig lunch då jag kände att vi kommer ha svårt att hitta tid och energi för att fixa mat efteråt. Mira lyckades dock inte äta något då hon var för ledsen.
Sedan var det dags för bilfärden till djursjukhuset. När vi kom dit så fick vi betala först och sedan fick vi komma in till ett rum. Mira hade fixat med massa fina grejer till Skunken, någon filt, hennes lilla kudde som hon sytt själv och en bädd som var Skunkens.
Vi möttes av jättefin personal och sedan var det dags för första sprutan som skulle göra honom lugn, hon sa att ibland om de är väldigt sjuka så kan det vara så att de somnar in av den sprutan. Så var det för min sista hamster jag hade som hette Hampus, han somnade in av den sprutan. Men det gjorde inte Skunken. Det kändes som han hade ett starkt hjärta och att om det inte vore för hans infekterade stump så hade han nog kunnat leva ett bra tag till. Mira satt i Anders knä och tittade bort när han fick sprutan och jag stod och lugnade Skunken som tog sprutan väldigt bra (bättre än vad Mizzy gjorde för ett år sedan).
Sedan blev han trött och då tog Mira honom i sin famn och klappade honom. Sköterskan gick ut och lät oss vara själva en stund. Skunken började springa i luften när han låg hos Mira och det kändes som han var på väg mot andra sidan till ett härligt liv utan hans fysiska besvär.
Efter en stund kom sköterskan tillbaka och skulle ge Skunken den sista sprutan och då var Mira ledsen men ville vara kvar. Hon satt återigen i Anders knä och blundade när Skunken fick hans insomningsspruta. Hon ville då helt plötsligt kolla på hennes mobil och jag blev stressad över om hon ville ta ett sista kort, kändes inte riktigt läge för det. Men hon ville bara titta på klockan som då visade 13:16 när han fick sin spruta. Jag stod bredvid och i smyg skickade healing till Skunken och försökte hjälpa honom till andra sidan.
Sköterskan la honom i hans lilla bädd och Mira kom då fram och klappade honom under tiden han tog sina sista andetag. Vi var ledsna men lättade över att det hela var över, det kändes som det värsta var gjort på något sätt.
Det kom in en veterinär som lyssnade på hans hjärta som nu hade tystnat helt.
Vi gick ut därifrån och allt kändes tungt men redan så mycket bättre. Mira var hungrig och vi frågade om vi skulle köpa någon mat till henne. Hon har pratat länge om att hon vill äta italiensk pasta på A6. Så sagt och gjort så åkte vi dit, Skunken fick hänga kvar i bilen. Jag gick in på Coop och handlade (vi hade en helt tom kyl hemma) och Anders och Mira gick och köpte en pasta Carbonara och vitlöksbröd till dem.
När vi kom hem så fixade Mira Skunkens kista och gjorde den väldigt fin, sedan så gick vi ut i trädgården och letade efter någon passande sten som vi kunde ha som begravningssten.
Vi hade en fin ceremoni för Skunken på kvällen och tog farväl och tackade för tiden vi fått med honom. Mira sa att Skunken gick ju bort på en måndag, och det gjorde ju Mizzy med, så hon gillade inte måndagar, tänk att hon hade koll på det min lilla tös…
Vi pratade lite om allt roligt vi haft med Skunken samt om alla gånger han rymt här hemma då något barn missat att stänga buren… Skrev här om en sådan “Hamsterdramatik”, som är en händelse av flera, ha, ha, ha. Anders som inte sover lika djupt som jag har ju vaknat ett flertal gånger av att Skunken kilat runt på golvet då Mira glömt stänga buren. För typ två veckor sedan så väckte Anders mig och sa ”Skunken är här i rummet”, jag fick panik och tände lampan och mycket riktigt så var han där på golvet och kilade runt. Tack och lov så var han ju världens mysigaste och snällaste hamster så det var ju bara för mig att plocka upp honom och ta med honom till buren, värre är det när han hittat in i något hål i väggen…ha, ha, ha. tacksam även att vi inte har någon katt med jakt inom sig utan att han inte varit så intresserad av Skunken… annars hade det kunnat sluta illa. Hujedamig!
Det var en tung energi här hemma på kvällen, kändes som den pissigaste starten på ett väldigt efterlängtat höstlov.
På tisdagsmorgonen så var jag med om en skum sak. Jag vaknade klockan 04.00, min kropp har inte ställt om till vintertid än och oftast brukar jag ju vakna av mig själv (eller vår katt Ozzy) klockan 05.00 så det håller i sig även om klockan bara numera är 04… så 04.15 gick jag upp, det gick bara inte sova längre. Sedan var jag uppe till klockan 06.00 och då blev jag trött igen och gick och la mig, det var typ då som det var dags för Anders att gå upp och jag slocknade. Sedan vaknade jag av ett ryck klockan 06.41 då en mansröst högt ropade “Johanna”, det skumma var att det inte lät som Anders, men jag var så borta så jag ropade högt ut “Ja, vad är det?!? Men så fick jag inte något svar så då ropade jag igen, ha, ha, ha.
Rösten jag hörde ropade på ett sätt som att det hade hänt något och att jag behövde komma. Men när jag inte fick något svar från Anders ihop med att det inte var Anders röst som hade ropat så tänkte jag att det var nog någon från “andra sidan” och så somnade jag om, ha, ha, ha. Lite som händelsen jag var med om när mansrösten sa “Hälsa Micke” som jag berättade om här.
Jag frågade Anders sedan om han hade hört mig och det hade han, han fattade inte varför jag började ropa där uppe på övervåningen, ha, ha, ha.
Mira älskar att bada samt shoppa på A6 så vi hade planer på att åka till badhuset på tisdagen, men Mira var för ledsen för att bada, hon var mer sugen på att åka till A6. Sagt och gjort så flydde vi fältet och åkte mot stan och shopping.
Vi lyssnade på musik i bilen och så kom låten “Starkare” med “Newkid” och det var som både Mira och jag fastnade i texten och jag kände en våg av Miras sorgsenhet som sköljde över mig och tittade då på Mira som satt bredvid mig hur tårarna föll ner längs hennes kinder som från en flod och då började de även falla längs mina egna kinder. Vi lyssnade klart, grät, jag la en hand i hennes hand och kramade den hårt. Sedan när låten var slut så försökte jag hitta en lite lättsammare låt för att skapa ett inre skifte för oss båda och lyckades med det. Tänk ändå hur musik kan påverka oss. Älskar musik på så många sätt och är glad över att jag för länge sedan fick till mig att musik även skulle bli ett inslag på min blogg.
Väl inne i stan så frågade Mira om vi kunde åka till djuraffären och bara kolla på hamstrar. Jag tyckte att det var en bra idé så sagt och gjort så gjorde vi det, ha, ha, ha.
Det var en pappa och hans dotter som stod i kö och med ville in och kolla på smådjuren. Det fanns inte många hamstrar kvar sa hon som jobbade där, bara tre hamstrar. De skulle snart få en ny leverans med hamstrar.
När hon lyfte på ett hus så satt där två hamstrar och den ena blev vi helt sålda i, den var sååå himla fin och gullig! Alla tre bara ”Ååååå, såååå sööööt”. Jag bara kände “Där är ju vår nästa hamster”. Jag fick lite panik då jag tänkte att pappan och dottern kanske med vill ha en hamster och han är ju den enda riktigt söta hamstern här, tänk om de tar den?! Sååå snopet det skulle vara!
Mira sa åååå han ser ju ut som en “Piff eller Puff”. Vi var helt tagna av denna urgulliga, långhåriga, gråa hamster, det var verkligen kärlek vid första ögonkastet, lite på samma sätt som när vi såg Skunken för första gången… och vi alla blev förvånade över Miras snabba namnval, ha, ha, ha.
Jag frågade Mira om hon vill ha en ny hamster och det ville hon, hon blev jätteglad och förvånad, ha, ha, ha. Jag kände dock att jag behövde förankra detta med Anders som jag visste INTE var särskilt sugen på en ny hamster, ha, ha, ha. Jag ringde honom, och motvilligt så sa han faktiskt “ja”, om vi tar hand om den… och det har vi ju gjort med Skunken, det var mest nu det sista när det gällde att badda om och rengöra hans infekterade stump som Anders fick ta ansvar över den biten, ha, ha, ha (stackars Anders… och stackars Skunken).
Sagt och gjort så roffade vi åt oss hamster… inte direkt, men vi tingade honom och dubbelkollade så att han verkligen hade FYRA fötter och ben och det hade han, ha, ha, ha. Vi betalade och sa att vi skulle komma tillbaka lite senare, att vi bara hade lite ärenden inne i stan.
Ha, ha, ha, ha, detta är sååå typiskt mig! Det blev en snabb vändning för stackars Anders som under en dag hann njuta av lugnet i Miras rum där det varken fanns hamsterbur, sågspån eller stök från en hamster. Han fick ändå njuta av detta i typ en dag, ha, ha, ha. Det blev helt klart en snackis på Anders jobb med alla snabba hamstervändningar i hans lilla familj, ha, ha, ha.
Miras energi skiftade snabbt och gick från en superledsen tjej till en uppspelt och glad tjej som förväntansfullt längtade tills vi skulle tillbaka för att hämta den nya familjemedlemmen.
När vi hämtade honom sedan så hade de ett “besiktningsprotokoll” för hamstern där de fick kryssa i rutor så att allt såg bra ut. Undra om det var en rutin de tog in efter att jag ringde och klagade på att Skunken saknade ett ben/fot, de sa att de behövde se över sina rutiner så att det inte skulle hända igen, ha, ha, ha. Så typiskt!
Kändes som en revansch att få åka från djuraffären med en hamster som har alla sina fyra ben och fötter kvar, ha, ha, ha. Hurra!!!
Visst att man ska sörja och låta känslorna komma för Skunken, kanske dumt att gå vidare så här fort? Jag minns att jag gjorde på detta själv någon gång… att jag dagen efter min hamster dött åkt och köpt en ny hamster… Finns kanske en anledning att jag i mina dagar ägt typ sex? hamstrar, varav fem hamstrar ändå var på ett löpande band under typ 3–4 års tid, mina hamstrar blev inte så gamla och det var i Miras ålder som jag hade mina hamstrar. Skrev om min hamsterhistorik här i detta inlägg.
Nu blev höstlovet räddat, vi har en härlig och glad energi här hemma och Mira saknar Skunken men är sååå tacksam över hennes och vår nya familjemedlem som heter “Piff”. Min svärmor sa ”Han piffar verkligen till tillvaron här hemma!” och det var ju verkligen passande! Det har även krupit fram att Vincent är väldigt sugen på att få ha en egen hamster så igår var vi i djuraffären igen och kollade på hamstrar… men det fanns ingen som någon av oss föll för så vi får kika vidare, det är så viktigt att det känns rätt. Så vi rider nog vidare på den här hamstervågen nu när vi har bundit upp oss med en hamster ett tag till, ha, ha, ha. Jag återkommer hur det går med det! *Fniss*.
På onsdag morgonen så berättade Mira att hon vaknat och lagt sig med mobilen när hon ser något i ögonvrån och tittar upp och ser bakdelen från Skunken kila borta på golvet, vid kattvinden i hennes rum. Hon blir helt exalterad och går dit, men då är han borta. Men hon såg och kände att han faktiskt var där. Hon brukar ju inte se energier från andevärlden utan mer högre energier som “molnen” (berättade om dem här) så det kändes jättefint att hon så snabbt fick uppleva Skunken och få en hälsning från honom.
Jag och Vincent kände ju av Mizzy efter att hon gick bort (berättade om det här), men det gjorde aldrig Mira så hon tänkte att hon inte kunde eller skulle få se Skunken heller, jag är sååå glad att hon fick den upplevelsen! Det är läkande på något sätt.
Även mitt möte med “Jasmine i skogen” var ett sådant fint möte och ett minne för livet. Det är något visst med andevärlden och andra sidan, jag slutar nog aldrig att förundras över deras energier och hur allt hänger ihop?!
Jag är övertygad om att vi har ett stort gäng runtomkring oss och det är en fint förhållningssätt som förgyller mitt liv.
I torsdags var det Halloween och då var Mira och jag inne i stan och såg ”Chokladbollspöken” på Ica maxi, vi tänkte att sådana kan vi ju göra själva så det blev dagens Halloween-fika. Väldigt gott och roligt att göra!
Anders kom hem från jobbet och var rätt ordentligt mör så han la sig och mediterade i våra fantastiska hängstolar och jag pysslade om honom och gjorde en asgod laxpasta. När jag stod där och lagade mat så fylldes jag av en enorm tacksamhet över att vi fått det så fint och mysigt hemma så var tvungen att ta en bild, det var även liiite roligt att drottning Elizabeth på ett lite spökligt sätt stirrade på mig mellan kaminen och murstocken (dagen till ära) ha, ha, ha.
Kram / Johanna