Jag kan ha fel – del 2
Björns liv i England var inte riktigt som han förväntade sig, han tyckte att det var för “slappt” förhållningssätt att leva som munk där och blev mest irriterad. Han hade i Thailand fått lära sig att man kommer inte långt med en “knuten näve” utan man behöver visa en öppenhet och “en öppen hand” mot de man möter och att vi ibland behöver släppa taget om saker. Att vi behöver ha mindre kontroll och mer tillit till det som sker. Ändå en klok lärdom som man kan anamma på rätt mycket i livet.
Björn menade på att allting hänger ihop, att släppa taget om tankarna och kontrollen, att vända sig inåt och lyssna, att vara närvarande, att regelbundet vila i det som är rofyllt och att leva i tillit. Det handlar om att utforska möjligheten att hitta något som är mer verkligt än tankarna och mer värdefullt. När man vänder sig inåt så får man mer tillgång till vår visa och intuitiva sida, det är härifrån som den inre guidningen kommer.
Jag nickar så mycket instämmande till Björns ord, det stämmer så in på mina egna erfarenheter.
Björn stannade i det engelska klostret i sju år innan han begav sig vidare till ett annat systerkloster i Schweiz. Han började där undervisa mer i meditation och höll i ett flertal meditationsretreats runtomkring i världen. På det här klostret är det inte lika strikt och de har till och med internetuppkoppling så han fick en dator av hans föräldrar och en kompis gav honom en mp3-spelare och en annan kompis brände en CD-skiva med “De 100 bästa låtarna sedan du blev munk” och den musiken var för Björn en oförglömlig gåva.
Björn begav sig iväg på många vandringar över bergen Alperna och vid något tillfälle så hade han en magisk stund. Han satte sig i solen och njöt och lyssnade på CD-skivan när låten “Hips don’t lie” med Shakira kom upp i lurarna och då kunde Björns stela höfter inte vara still utan de började att gunga, ha, ha, ha. Så jag tänker att dagens låt som kommer längre ner här i inlägget helt klart får bli just den låten! Mina höfter kan inte heller vara still när den låten spelas för mig heller, ha, ha, ha.
När Björn hade mediterat varje dag i 20 år så hade han kommit till en punkt där han inte längre somnade under meditation utan att han började njuta mer av meditationens magiska värld. Han hade börjat känna det som att han hittat hem när han gått in i sig själv, även det nickar jag instämmande mot. När han vid något tillfälle satt och mediterade så satt han där i stillhet och tog ett andetag i taget och han kände sig väldigt levande och tillfreds och han fick uppleva en fantastisk känsla som kanske varade i ca 10-12 minuter när den här djupa insiktsfulla rösten kom som en visning inombords “Det är dags att gå vidare”.
Åååå han tyckte att det kändes så typiskt då han själv upplevde att han hade ett så tillfreds och bra liv just där och då. Han var vid den här punkten 46 år gammal och han visste att nu var det dags för honom att resa hem igen. Rösten inombords var så självklar så den gick inte att ignorera samtidigt som han hade så mycket att förlora, han hade ju byggt upp hela hans identitet kopplat till hans munkliv.
Björn behövde smälta det som kommit till honom i ca sex månader innan han berättade nyheten för hans mamma. Hon sa “ja, du är väl lite för ung för att pensionera dig”. Hon hade tyckt att hans liv på klostret påminde om ett ålderdomshem, ha, ha, ha.
Björn hade även råkat ut för en autoimmun blodsjukdom (ITP) när han var iväg i Sydafrika på meditationsretreat. Han hade där varit ute och vandrat när något bet honom i benet, det tog några timmar innan det började göra ont på allvar och vid den händelsen så förlorade hans blod förmågan att koagulera.
Två veckor senare besökte han en akutmottagning i England och där förklarade de att han var en vandrande bomb då det var en otroligt allvarlig sjukdom han fått, så pass allvarlig att han skulle kunna dö av den.
I Schweiz fick han gå igenom flera omfattande behandlingar, utan framgång. Han fick låga halter av kortison vilket gjorde att han sov otroligt dåligt, han åt mediciner och testade även alternativa metoder i jakten på hans hälsa så detta var en tuff period i Björns liv.
Han pratade med sina munkvänner och de varnade honom för att återvända hem då det skulle bli sååå tufft att klara sig ute i det “vanliga” livet.
Björn kände att livet bjuder ju på oundvikliga stormar, om och om igen och det är ju så sant! Jag tror inte man kan leva ett liv utan stormar utan livet går upp och ner i intervaller och det är skönt med den lärdomen att ha en acceptans och en tillit till att det kommer bli bra igen när man väl är där mitt i stormens öga, eller i botten av livets berg- och dalbana. Den insikten tycker jag är jätteskön när livet utmanar och jag ser mina tunga perioder med andra ögon även när jag befinner mig mitt i något jobbigt.
Björn kände att hans hälsotillstånd som gav honom en otrolig brist på energi ändå var lärorik då han fick mer empati för de människor som drabbas av sjukdom och avsaknad av energi. Han kände att han behövde lämna munklivet och skrev ett avskedsbrev till hans munkvänner där han förklarade hans beslut. I boken så får man även ta del av det brevet. Det anordnades en avslutande ceremoni i meditationshallen för Björns närmaste. I ceremonin så fick Björn ta av sig sin munkkåpa för sista gången och så fick han ta på sig ett par jeans för första gången på 17 år.
När han kommer hem till Sverige igen år 2008 så tar det inte lång tid innan han faller in i en depression. Han hade blivit varnad av hans munk och nunna-kompisar om den sorg och smärta det skulle innebära att inte längre leva i den gemenskap som man gör i ett kloster. Trots det så kände sig Björn så oförberedd när det så kraftfullt slog till. Hans blodsjukdom gjorde ju inte saken lättare heller.
Han hyrde en liten stuga på landet för en billig peng och där satt han ensam, deprimerad, sömnlös, sjuk, utan jobb och pengar. Han fick till och med åka och söka socialbidrag. Han blev ombedd att söka jobb på arbetsförmedlingen men det var inte lätt för honom att skriva ett CV… det såg bra ut till år 1989 men sedan så var det som han hade ett glapp i hans CV på 20 år vilket inte såg bra ut.
Han fick inget socialbidrag utan hans föräldrar stöttade honom både emotionellt samt ekonomiskt. Han var helt chockad över hur dyrt allting hade blivit på de åren han varit borta och tyckte det var helt galet hur folk klarade sig?!
Tankarna som hördes i Björns huvud var de egobaserade tankarna, ni vet den där “galna kusinen” som jag nämnt många gånger tidigare i bloggen. Björn trodde han hade lyckats besegra den men väl hemma i Sverige och med hans dåliga mående så var det den som härjade fritt och det pågick under 18 månader.
Sedan kom dagen då hans föräldrar fick nog. Hans pappa sa att de 10.000 kr som du får i förskott på arvet kommer sluta att komma nu, du behöver ta dig samman och börja arbeta och få in egna pengar!
Björn kände att hans pappa hade sååå rätt. Björn pratade med en vän som sa att du måste börja dela med dig av det du lärt dig och så fick det bli.
Björn började undervisa, ordnade med kortare och längre meditationsretreat vilket gick överraskande bra. Han började i det få kontakt med massa andra människor och han började hitta tillbaka till sig själv igen.
2010 kontaktade SVT Björn för att de ville få till en ny intervju med honom om hans liv som munk. Björn får till en bra intervju och i slutet av intervjun så fick han frågan om det var något som han längtade efter och Björns snabba svar på den frågan blev “Jag längtar efter att bli förälskad”. Efter intervjun så fick han höra att det var den snyggaste kontaktannons de hade sett, ha, ha, ha.
Kort därefter så är det en kvinna med namn Elisabeth som kontaktar Björn, hon är vän till en vän och de hade träffats en gång, 20 år tidigare vid en middag. De börjar träffas och kärlek uppstår! Björn kliver in i en annan fas i livet som blev den bästa i Björns liv.
Livet funkar ju inte så att det är på topp hela tiden och det fick Björn känna på när han några år senare känner att det inte är som de ska med hans kropp. Den funkade inte lika bra längre och han hade börjat få märkliga ryckningar i musklerna som han inte kunde påverka. Han sökte vård och efter många undersökningar så fick han domen att han har drabbats av ALS. Sjukdomen som kallas “djävulens sjukdom” som gör att musklerna i kroppen sakta förtvinar tills kroppen inte orkar andas längre. Det finns ingen medicin som botar ALS och man har många gånger 1-5 år kvar att leva. I Björns fall så sa de att de trodde mer att han hade 1-5 år kvar att leva. När Björn skrev den här boken så hade det gått 1 år och 9 månader sedan han fick sin dödsdom.
I boken så får man ta del av hans resa i sjukdomen och det är så läsvärt, jag kan inte med egna ord beskriva det som Björn tvingas gå igenom utan man behöver nog lyssna på ljudboken och ta in det han berättar och säger. Det är så mycket klokhet han förmedlar och jag känner mig tacksam över att jag valt att investera min tid i den boken. Den är helt klart en av mina topp 10 böcker jag lyssnat på! Nu har jag lyssnat på den tre gånger och läst den fysiska boken en gång, så pass bra är den! Men som sagt, att lyssna och höra Björn själv berätta är otroligt fint!
En annan stark händelse som Björn berättar om är när hans pappa blir sjuk i KOL och att han inte har så lång tid kvar i livet och då var han 84 år gammal så han hade ändå levt ett långt liv. Hans pappa hade även valt att han inte ville dö en långsam och plågsam död på ett sjukhus utan han ville själv sätta punkt för sjukdomen innan den gjorde det åt honom. Det var en tanke som hans pappa hade haft i 20 års tid att han själv ville ta makten över när han skulle dö.
De började kolla runt på ställen utanför Sverige då här är det förbjuder med assisterat självmord och hittade då en klinik i Schweiz. De fick ett datum att den 26 juli 2018 så skulle Björns pappa få dö en självvald, smärtfri och läkarassisterad död. I boken så berättar Björn även om den livsresan och tro mig, där fulgrät jag, fy tusan så sorgligt det är med avsked och slut.
Björn beskriver i boken att det var ofta som folk kommit fram till honom och sagt “Tänk, vad mycket du måste ha lärt dig!”. Han kan då instämma med det men känner samtidigt som att det är som han bär med sig en stor säck med tidlös visdom. Han har lärt sig att när livet stormar så släpper han det motstånd mot att känna det jobbiga och försöker välkomna det istället och andas igenom det. I boken gör han jämförelsen med när Muminpappan säger “Det blåser upp till storm, ungar. Kom så tar vi roddbåten ut på en tur!”.
Björn skriver att han upptäckt en klokare röst att lyssna på, att han kan dansa med livet istället för att kontrollera det. Att han kan leva med en mer öppen hand och mindre som en rädd och knuten näve.
Han menar på att vi inte heller behöver åka och leva som en nunna eller munk i 17 år för att få tillgång till det som han pratar om. Nä, var har det mycket närmare än så. Inom hinduismen finns ett talesätt som lyder: “Gud gömde den dyrbaraste av alla juveler där hen visste att du aldrig skulle leta – i din egen ficka”.
Även jag nickar instämmande till de orden, det är precis så jag själv upplever det efter alla meditationer och inre vägledning jag fått och fortfarande får till mig genom åren. När jag var liten så var jag ju med i en frikyrka och gick på UV (Unga Viljor) och innan dess så gick jag på ”Barntimman” i svenska kyrkan. Mina föräldrar är inte kyrkliga av sig, men aktiviteterna i kyrkan tyckte de var bra och jag tyckte att det var roligt ihop med att många andra i min ålder gick dit så det blev ett ställe där man träffade andra barn och sedan ungdomar. I de forumen i kyrkan så fick man ju lära sig att ”be till gud” och det är väl något jag fortfarande kan göra lite då och då, men det är väl inte alltid just ordet gud jag ber mot, ha, ha, ha. Nä, numera kan jag be till änglarna, mina guider, universum/gud/alltet, de på andra sidan. Jag har ett annat fokus i mina böner mot vad jag hade förr, tror att jag har skrivit det i ett annat blogginlägg? Men om jag förr bad om att saker skulle hända så tackar jag numera istället för den hjälp och stöttning jag kommer få i diverse olika ting. Bön för mig är att jag skickar mina tankar uppåt och utåt. Meditation är typ tvärtom, där går jag istället för utåt mer inåt, djupt in i mig själv och det är då när man stillar tankarna som man får en annan typ av inre vägledning. När tankarna är stilla så kan det poppa upp som bilder för ens inre, inre ord eller att man hör någonting. Ja, det kan bli på olika sätt. Meditation är verkligen ett lifehack på så många olika sätt och det är via meditationen som jag lärt känna min själ mer samt läkt mig själv på så många olika sätt. Det har varit en spännande resa sedan meditationen kom in i livet och det är fint att via bloggen kan få berätta lite om det. Det är verkligen som det hinduistiska talesättet som jag nämnde här ovan, så häftigt.
Björn kopplar även samman till den där rösten som ofta viskar inombords att han inte duger som han är, faktiskt har fel?
Jag tänker på Björns ord ”Jag kan ha fel” är lite som mina ord ”Tänk om”… Det är väldigt ofta jag skriver så i bloggen, ha, ha, ha. Jag tänker att båda förhållningssätten skapar en öppenhet kring saker som händer i livet. Att inte veta, det är inte så att jag sitter med en sanning som är sant för alla, jag är fortfarande en sökande, men det är rätt mycket jag snubblat in på genom mitt sökande som är tankeväckande så mycket ”tänk om” kommer upp… på liknande sätt med Björns ”Jag kan ha fel”. Jag tror inte på att man ska befinna sig inom tydliga ramar och gränser, jag tror att det skapar mer en känsla av ”vi och dom”. Det kan även skapa en taggighet mot andra och att man inom sin ram skapar sin egen sanning, även ihop med andra… lite så tänker jag med religioner eller om man befinner sig i något forum som är lite mer extremt där man i det forumet ser ner på andra människor som inte ”vet bättre” och att det kan bli en ilska/irritation mot andra. Jag tror även att man inom ramar kan skapa skuld, skam, en känsla av att passa in och att man kanske inte till fullt gör det? En sak som jag däremot tror på är ”Kärlek”, kärlek till sig själv och kärlek till andra, utan taggighet.
Många andliga och religiösa traditioner menar ju på att kärnan i varje människa, är alldeles oskuldsfull och oproblematisk och oförstörbar. Vi har alla den kärnan inom oss.
I boken så får man följa Björn tankesätt i att leva med en dödlig sjukdom och han beskriver när han fått frågan “Vad är viktigt på riktigt, för dig nu?”. Han svarar så klokt att det har blivit mindre viktigt att vara andra till lags. Det har blivit viktigare att uttrycka tacksamhet, även att för ögonblick till ögonblick vara här och nu istället för att gå vilse i tankarnas dimridåer. Han fokuserar mer på de närmaste, att de ska veta precis hur mycket han tycker om dem är viktigare än någonsin. Att leka har blivit viktigare, att tycka saker har blivit mindre viktigt.
Att lyssna mjukt på sig själv, att tala snällt till sig själv, att ha lika mycket tålamod för sig själv som han har för andra en bra dag, att ha ännu mer humor i mötet med sig själv.
Att meditera tillsammans med Elisabeth varje morgon, att andetag för andetag släppa taget om tankarna och istället luta sig tillbaka i det som fanns innan han föddes och som fortsätter när resten av han dör.
Även här kan jag sååå känna igen mig. Känslan av att komma hem, att komma i kontakt med min själ, även en plats att gå till när livet är för utmanande och man känner att man vill pausa allt en stund, att då vända sig inåt är magiskt. Det häftiga är även när man kommer tillbaka igen så är man lite klokare och många gånger har det hänt grejer som gjort att saker klarnar.
Man lär känna sin själ, man förstår lite mer kring vem det är som tittar ut genom sina ögon. Jag känner även att i mitt möte med andra människor, när jag får till mig saker att jag känner in den vibrationen med mer tillit, kärlek och en öppenhet och något jag kan ställa följdfrågor på och utforska mer. Jag blir lika fascinerad varje gång de ögonblicken sker. Det är inte så att jag hela tiden går runt och får till mig saker, nä, de kommer fortfarande mer som en blixt från klar himmel och att helt plötsligt så är det som saker jag ska känna, höra, se eller på något sätt förnimma. Det händer ändå rätt ofta och har blivit som en del i att vara jag, en del som jag gillar och känner mig tacksam över.
Att få lyssna på Björn i den här boken och suga in hans klokhet önskar jag att alla människor ska få göra. Jag tror inte det finns någon som skulle lyssna på boken och säga “Nä, det var ingen bok för mig”.
Jag började mitt förra inlägg med att säga “Grattis till dig som har boken kvar, om du inte har läst/lyssnat på den”. Att höra Björn själv berätta hans livsresa är det bästa, så om du funderar på om du ska läsa eller lyssna på boken så röstar jag på det sistnämnda.
Björn var med på ett sommarprat år 2020 där han berättat om ett flertal händelser som han även tar upp i boken. Även detta sommarprat kan jag varmt rekommendera! Här kommer länken till det sommarpratet.
I slutet av Björns liv så gjorde han en fantastisk intervju med Jenny Strömberg som med är sååå värd att ta del av!
27/11-2021 så hade Björn en födelse- och avskedsfest. Han hade under sommaren fyllt 60 år men på grund av pandemin så kunde han inte ha en fest just då utan han fick vänta på den. Han ville fira livet samt få möjlighet att möta människor som betytt mycket för honom en sista gång. Björn lämnade jordelivet 17/1-2022 bara ca 1,5 månad efter hans fest.
Björn har även många ljudböcker som är guidade meditationer som jag med kan passa på att tipsa om.
En annan bok som jag lyssnade på efter det att Björn hade gått bort var “Min vän Björn och vad han lärde mig om livet” skriven av Navid Modiri. Det var så fint att få ta del av historier om Björn från någon annans perspektiv så även det är en bok som är helt klart värd att lyssna på efter det att man lyssnat på Björns bok “Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk”. Här kommer ett smakprov från den boken. Det är Navid som själv är uppläsaren av boken och han gör det på ett klockrent sätt! Sååå fin bok som jag rekommenderar varmt!
Till minne för Björn Natthiko Lindeblad 1961-2022, här kommer låten som fick dina och som får mina höfter att gunga!
Kram till dig från mig/ Johanna