Vem är jag utan mina eksem?
Efter att varje dag under 6,5 års tid sökt efter olika lösningar för att läka mina eksem så skapades en stor tomhet inom mig när mina eksem var läkta till 100%, vad skulle jag göra nu?! Ha, ha, ha. (Här berättade jag om min sista pusselbit i att läka mina eksem).
Jag minns att när vi var på Englagård så sa han som höll en en workshop i Sedonametoden (berättade om det inlägget här) att många klamrar sig fast vid sina fysiska och psykiska åkommor som att de vore en snuttefilt. Att åkommorna blir som en del av ens identitet och att många har svårt att släppa taget om det då man knappt vet vem man är utan sin åkomma, ha, ha, ha. Det låter väldigt knäppt, men vid den här punkten så nickade jag instämmande till de orden. “Vem är jag utan mina eksem?!”
Jag som alltid hade haft en plan framåt vad mitt nästa steg i min healing journey skulle bli stod där och visste inte vad jag ville framåt i livet när det kändes som mitt sökande hade nått vägens ände.
Jag connectade inåt och lyssnade till min inre röst som ändå sa att jag ÄLSKAR ju allt som har med personlig utveckling att göra så jag ville fortsätta ta del av andra människors berättelser och deras lärdomar för att peta in nya pusselbitar i hur man kan arbeta med sig själv. Det har ju blivit en hobby för mig genom de här åren av sökande i att läka mig själv fysiskt och själsligt. Jag tycker att det är hur roligt som helst, så även om jag inte hade något som behövde “fixas” så kändes det ändå mysigt att fortsätta med min hobby som faktiskt berikat mitt liv på många sätt.
Jag kände mig även otroligt stolt över min egen resa i att läka mig själv och började få upp tankar om att jag kanske ändå borde skriva på en blogg och berätta för andra hur jag gjorde i min healing journey.
Samtidigt så kom den galna kusinen upp (som jag berättade om här) och sa “Vem kommer vilja lägga tid på att läsa om ditt liv?! Så märkvärdigt är det faktiskt inte! De kommer ju tycka att du är hur knäpp som helst om du berättar om alla knasigheter du varit med om i livet! Dina barn kommer säkert fara illa av att du berättar om allt, vad ska deras kompisar säga? Det är bättre att vara tyst och så får andra människor söka deras svar hos annat folk, det blir nog bäst så?! Tänk om jag startar ett sådant projekt och så orkar jag inte slutföra det, hur pinsamt skulle inte det bli?! Vad gör du när du berättat klart om din resa i att läka dig själv, kommer bloggen ta slut då eller har du verkligen något mer att berätta om?! Du kan ju inte skriva, du har ju typ aldrig skrivit, hur ska du kunna skriva en blogg? Tänk så mycket stavfel det kommer bli! Tänk om du lägger ner så många år av ditt liv på något som INGEN läser, vilket slöseri av liv det skulle bli!”.
Tankarna från den galna kusinen/ mitt ego var så många rädslobaserade tankar som malde på om allt möjligt kopplat till att det är en dålig idé att skriva en blogg som blottar mitt innersta och allt jag fått vara med om.
Samtidigt så kunde jag inte komma ifrån att jag hade sååå många blogginlägg och rubriker till blogginlägg som cirkulerade för mitt inre. Jag kunde se min blogg tydligt framför mig och jag kände ett stort inre sug efter att få ner dem och berätta om allt som hänt.
Det var nog efter min upplevelse med “Solen” som jag började tänka på om jag borde skapa en blogg. Då var det så mycket som hade hänt med min PMDS och hur jag fick in Reiki i livet och alla de märkliga saker jag fick uppleva efter att jag öppnat upp mer mot den “andliga” biten i mitt liv. Jag kände mig så fascinerad över allt jag fick vara med om, samtidigt som det var sååå märkliga grejer så ville jag ändå berätta om dem för alla… samtidigt som det var för knäppt så av rädsla för vad andra skulle tycka och tänka så landade jag i att jag bara skulle berätta om det för mina nära och kära.
Men sedan så fortsatte ju livet efter “Solen” och fler märkliga saker hände och jag lärde mig hur mycket som helst längs med vägen. När dagen sedan kom då mina eksem var läkta och att jag faktiskt hade lyckats att läka dem med själv på egen hand så var det som det bubblade inom mig då jag hade så mycket som ville komma ut.
Jag funderade på om jag nu skulle ta steget? Vilken kanal skulle jag då använda mig av för att berätta om min resa? Jag kände att blogg är ju lite gammaldags, det var ju mer förr man bloggade, ha, ha, ha. Skulle jag använda mig av Instagram eller Youtube? Men hur jag än vred och vände på det så kände jag att det var så mycket som ville ut och jag såg det skrivna ordet tydligt framför mig.
När jag var ute och sprang så var det som alla bloggrubriker och inlägg poppade upp som en popcornmaskin och jag kände att jag behövde få ner dem på ett papper så det skulle bli lugnare i min hjärna, ha, ha, ha. Jag satte mig i min fåtölj med ett kollegieblock och började skriva upp alla bloggrubriker i kronologisk ordning men insåg rätt snabbt att jag behövde ett Worddokument i datorn för detta ändamål, ha, ha, ha.
För varje ny rubrik som poppade upp så petade jag in dem i mitt dokument. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag verkligen skulle skriva en blogg, men detta var metoden för att skapa ett lugn i min hjärna.
Egots röst hördes fortfarande väldigt högt och jag kom att tänka på låten “Ingen vill veta var du köpt din tröja”, ha, ha, ha. Den stämde väldigt bra in på mina rädslotankar kring “Ingen vill veta hur DU arbetat med dig själv”, vem bryr sig?! Samtidigt som jag var väldigt stolt över min livsresa och allt jag fått uppleva, så det var inte så att det bara var egot som styrde och ställde. Jag kände mig stark i mig själv men rädd för att kasta mig ut i det okända. Jag hade under alla år sökt mig framåt till nästa steg, om jag skulle dra igång en blogg så skulle jag själv inte utvecklas framåt, jag skulle mer går tillbaka till allt jag gått igenom och lärt mig men jag skulle inte direkt få några egna nya kunskaper… till förmån för att kanske kunna hjälpa andra. Men jag skulle nog befästa mina kunskaper djupare i mig själv när jag i min tur ska gå tillbaka och dessutom skriva om allt jag fått lära mig. Ja, det var lite så mina tankar gick under den här perioden.
Det skulle ta ytterligare ½ år innan jag sedan tog steget och startade min blogg.
Dagen till ära så passar den här låten väldigt bra till dagens blogginlägg – Raymond & Maria – Ingen vill veta var du köpt din tröja.
Men först så kommer lite bilder på stunder jag fångat sedan sist. Jag ÄLSKAR ju att bo här ute på landet. När jag är ute och springer blir jag ofta förundrad över allt det vackra och då bara måste jag stanna och ta lite bilder.
Jag har även vårbadat lite, hur härligt som helst! Det har varit runt 9 grader i den lilla skogssjön som ligger ett stenkast från där vi bor. Om du är sugen på att kallbada så är det en bra tidpunkt nu att testa. Jag skrev här inlägg om ”Kalla bad”.
Varje kväll jag går ut till gäststugan så kollar jag alltid upp mot stjärnorna och månen och en kväll så möttes jag av ett superhäftigt Halo ljusfenomen med en stor cirkel runt månen. Då fick jag ropa ut hela familjen som fick komma och kolla på spektaklet. Så himla häftigt. Jag blir verkligen sååå exalterad när jag upplever sådana här saker!
Kram till er/ Johanna