Förlossning nr 2

Då förra förlossningen tagit 27 timmar så hade jag räknat ut att den här borde gå mycket fortare den här gången… så jag tänkte att jag borde greja det här på 20 timmar?!

När jag gått över 4 dagar efter beräknat förlossningsdatum så satte värkarbetet igång… den här gången på morgonen kl. 05.15 den 17 mars… vilken lyx! Förra gången gick vattnet klockan 2 på natten samt att vi kommit i säng sent… nu hade jag sovit en hel natt, dessutom hade jag somnat tidigt och var nu utvilad.

Runt klockan 8 hörde vi av oss i familjegruppen på Whatsapp och berättade att bebisen var på G. Planen var att mamma skulle komma och ta hand om Vincent när vi skulle in och föda. Mamma undrade om hon skulle komma med en gång… men enligt min plan så skulle ju bebisen inte komma förrän sent på kvällen så jag sa att hon inte behövde komma än. Ha, ha, ha mina systrar som varit med om fler förlossningar blev stressade över mitt beslut då de visste att det kunde gå fort med andra barnet hade hört av sig till mamma och sagt att hon nog behövde åka ändå.

Jag gick in i duschen för att känna mig lite fräsch inför min förlossning… jag hade duschat förra gången med när värkarbetet satt igång med Vincent… och då var det en rätt okey stund… Men nu när jag stod där i duschen visste jag knappt vad jag skulle ta vägen. Värkarna kom tätare och tätare och det gjorde riktigt ont! Jag ville ut och få på mig min tensapparat…när jag kom ut från duschen så sa jag att det nog vore bra om mamma ändå kunde komma snart i alla fall. Mamma hade dessutom ca 25 min bilfärd innan hon var framme, så när hon kom så började vi göra oss redo att åka.

Kl 10.15 satte vi oss i bilen för att åka och när jag skulle sätta mig i bilen så kommer första krystvärken… Panik…. och vi hade 30 minuter med bil in till förlossningen!

Jag sitter där i bilen och det kommer flera krystvärkar, Anders kör inte riktigt lagligt på väg in… Han är rätt tyst och fokuserad… han berättar senare att så som jag lät i bilen så lät jag precis innan Vincent kom… snacka om att han blev stressad.

Det var så skönt att äntligen få komma in i förlossningssalens korridorer. Jag fick stanna med krystvärkar med jämna mellanrum på väg in i vårat förlossningsrum.

När jag lägger mig tillrätta och de ska se hur öppen jag var så får jag en chock när de säger 8 cm! Herregud, hade jag lyckats öppna 8 cm med bara en tensapparat som hjälp?!

Jag bad om att få epidural den här gången med, men de sa att det är försent! Bebisen kommer när som helst! Jag fick panik! Skulle jag genomföra en förlossning utan ryggmärgsbedövning?! Jag kom dock ihåg den magiska lustgasen så jag bad om den! Det kännes som jag kom till himmelriket när jag fick andas den, det var ett kärt återseende ha, ha, ha.

Så skumt, vattnet hade fortfarande inte gått… det som var startskottet på min förra förlossning… tyckte att det var så märkligt?! Hur kunde man ha ett sådant värkarbete utan att vattnet gick?!

De fick ta hål på vattnet kl 11.55 och jag låg där och kände och hörde hur det forsade ut. När vattnet gick så drog värkarbetet igång till 1000! Jag var fullt öppen och det var dags att krysta.

Det var så häftigt för den här gången visste jag exakt hur jag skulle göra! Jag slappnade av i muffen, tog djupa och kontrollerade andetag och tog ifrån magen när nästa krystvärk kom. Förra gången hade jag ju även tagit i uppe från ansiktet så jag t.o.m. fått blödningar i ögonvitorna men nu slappnade jag av på ett annat sätt även i mitt ansikte. Bebisen var på väg ut när värken la av och bebisen fastnade mellan benen… här snackar vi om en brännande känsla… det var som om de tuttade eld på mig… jag gick in i mig själv och andades och längtade efter nästa värk som tack och lov kom inom hyffsat snar framtid. Jag tog i för nu visste jag att det var sista krystvärken och ut kom HON. Kl 12.13, 1,5 timme hade vi varit inne på förlossningen när HON kom. Vår bebis som var 51 cm lång och vägde 4060 gram… jag fattade ingenting… hur kunde jag… som ändå är rätt så liten få ett så stort barn ha, ha, ha?! Det var ju knappt lunch, jag hade ju räknat ut att jag skulle få barn på kvällen och att min förlossning borde ta runt 20 timmar… och här var hon 7 timmar senare från det att värkarna drog igång. Jag hade jättemycket energi, det var som att det inte varit jobbigt att föda barn. Jag hade kraft kvar i kroppen och hade inte hunnit dricka en enda av mina 10 Gainomax, vilken kontrast från förra gången när jag var helt slutkörd.

Bebisen föddes med navelsträngen runt halsen och det var en stressig stund för dem att få bort navelsträngen så det var ljuvligt att höra hennes skrik.

Jag hade inga problem att få ut moderkakan heller, den åkte ut vid nästa krystvärk och den här gången hade jag ju koll på att den med skulle ut… jag fick ju typ en chock förra gången när jag tydligen inte var klar när bebisen var ute utan skulle krysta lite till.

Efter att bebisen och moderkakan var ute så fick jag ligga kvar jättelänge med benen uppe i vädret. Det var en barnmorska där och hon gick och hämtade en kollega… de stod nedanför mina ben och viskade mellan varandra… jag frågade hur det gick?! De sa att de inte visste riktigt hur de skulle laga på bästa sätt?! Jag önskade dem “Lycka till” ha, ha, ha… det är så typiskt mig med en sådan kommentar… Jag fick återigen ta lustgas och gå in i min bubbla medans de lappade och lagade… Alltså det är ju rätt otroligt det där med våra kroppar, vad de kan få utstå och ändå återgå till något helt fantastiskt. All kärlek till kroppen!

Bebisen tyckte det var jättemysigt att tutta och mjölken rann till typ med en gång. Vilken skillnad… förra gången tog det flera dagar innan mjölken rann till och jag hade det så kämpigt med amningen med Vincent. Nu låg jag där med en bebis som fattade hur man skulle göra med en gång och en kropp som hade full koll. Det kändes som en sådan revansch!

Det jag tyckte kändes konstigt var utseendet på vår nya familjemedlem, jag hade tänkt att vi skulle få en bebis som såg typ ut som Vincent, och så låg där helt plötsligt en främling vid mitt bröst. Hon såg inte ut som någon av oss, det var en jättemärklig känsla. Hon var väldigt svullen i ansiktet och hade ett stort veck mellan ögonen så det tog några dagar innan jag kände att jag började ta till mig denna lilla främling… även om min kropp och hon synkade perfekt.

Vi stannade kvar till klockan 15.00 dagen efter och sedan åkte vi hem. Även det är en stor skillnad från förra gången när vi stannade kvar på BB i flera dagar.