Föräldraledig med två barn
Det var en sådan cirkus att dra iväg och göra saker med två barn, vad vi en hittade på så var jag alltid helt slut när vi kom hem. Det bästa jag visste var att besöka öppna förskolan, i början åkte jag till öppna förskolan i Jönköping men det tog för mycket energi. Det var krångligare med parkering, längre att gå samt längre bilfärd. Barnen var inte alltid nöjda med att åka bil så att sitta i en bil med barnskrik tog på krafterna det med. Det var mycket smidigare med öppna förskolan i Bottnaryd, lite närmare där vi bodde dessutom och det var föräldrar där som bodde ute i våra krokar.
Jag träffade lite vänner på fritiden som med var hemma och var föräldralediga men det blev på ett annat sätt nu när alla hade fått fler barn. Det var rätt lugnt att träffas vid förra föräldraledigheten då alla bara satt med varsin bebis, nu var det fullt ös då alla hade små barn som sprang omkring samt bebisar att ta hand om. Alla var dessutom mer trötta och hade inte samma energi att styra upp träffar, så det blev att man umgicks lite mindre med folk under andra föräldraledigheten. Jag upplevde även att jag var helt slut efter att jag träffat folk… även om det var trevligt med sällskap så brukade det bli att jag dagen efter hade 0% energi. Jag började känna mig ljudkänslig och känslig för stoj och stim på ett sätt som jag inte känt sedan året jag arbetade som idrottslärare.
De saker man kunde göra var typ åka till öppna förskolan, Asecs (köpcentrum), biblioteket och lekplatser. Någon gång badade jag med barnen men det var astufft och det tog så mycket energi så det blev inte att vi gjorde det vid så många tillfällen. Jag som brukade gilla att ta promenader tyckte att det med var för tufft då syskonvagnen var tung att dra och det var inte alltid man lyckades få till att ha två nöjda barn i vagnen och då blev det med ett stressmoment. När jag var hemma med Vincent så kunde jag komma igång och springa med barnvagnen, men med syskonvagnen så blev det för tungt så jag kände mig mer låst än vad jag tidigare gjort.
När Mira var 10 månader gammal så började jag känna det där “krypet i kroppen” som jag även kände när jag var föräldraledig med Vincent… då började jag jobba så tätt inpå att mitt “kryp i kroppen” börjat att komma, men det här gången så skulle jag ju gå hemma ytterligare i 8 månader till samtidigt som jag kände ett stort mörker växa inom mig!
