”Anders, jag mötte Jasmine i skogen idag!”
Varje morgon började jag med min morgonpromenad i skogen. Jag brukade gå rundan runt klockan 05.30 på vardagar och det var en superskön start på dagen. En morgon var jag med om en otroligt märklig sak på min morgonrunda.
När jag gick där på skogsvägen så hörde jag plötsligt en hund skälla bakom mig. Jag vände mig om och för mitt inre så såg jag vår gamla hund Jasmine komma gåendes längs med vägen. Jasmine gick bort när jag var 20 år gammal… men ändå så såg jag henne komma gåendes. Jag såg henne inte med mina ögon utan jag såg henne liksom i mitt huvud.
Jag typ stod och gapar och fattade ingenting?! Vad skulle jag göra?! Jag kunde ju inte bara vända om och fortsätta att gå så jag stod kvar. Jag hörde henne (med mina öron) flåsa som hon alltid brukade göra, jag såg henne komma gående mot mig, hon stannade och luktade lite och sedan fortsatte hon komma närmare och närmare.
Helt plötsligt så är hon framme vid mina fötter och sätter sig ner och tittar på mig, jag mötte hennes blick och undrade för en sekund vad jag skulle göra. Men sedan så bestämde jag mig för att huka mig ner och klappa… i luften… men i mitt huvud så såg jag att jag klappade på henne. Jag sa ”hej Jasmine” kände att jag hade klappat klart, reste mig upp och då var hon borta.
Jag tittade mig omkring men hon var helt borta. Jag stod där förundrad över vad som nyss hände?! Vad var det där?! Hände det på riktigt?! Med ett leende på läpparna så fortsatte jag min promenad hemåt och när jag kom hem och Anders vaknade så sa jag ”Anders, jag mötte Jasmine i skogen idag!”.
Den här morgonpromenaden kommer jag alltid bära med mig som ett minne för livet.
