Hamsterhistorik…
Jag tycker det är sååå mysigt med djur och när jag var liten så drömde jag om att få ett eget litet djur att pyssla om. Vi hade haft en katt som hette Tusse, men han tvingades vi ta bort när jag var 5 år gammal. Min syster hade ett marsvin som hette Chicko och han levde nog i 7 år? Men sedan dog han och jag var inte jättegammal när han dog. Min syster är 8 år äldre än mig. Vi skaffade vår hund Jasmine när jag var 7 år. Men jag ville så gärna ha ett eget djur så jag tror det var runt när jag var 9-10 år som jag fick skaffa mig min första hamster och den hette Mimmi.
Jag älskade min hamster! Det var så roligt och mysigt och jag grejade jättemycket med den. Jag tyckte det var ett trevligt litet djur och jag gillade ljudet av den när jag skulle sova, hur den sprang i hjulet och krafsade runt i buren. Det första jag gjorde på morgonen när jag vakande var att hälsa på Mimmi. Jag skötte om den själv, jag städade buren själv och gav den mat och vatten så mina föräldrar behövde inte rodda någonting i min hamster utan jag tog 100% ansvar.
En fördel och en nackdel med hamstrar är ju att de inte blir så gamla. Fördelen är ju att man vet att om man skaffar en hamster så blir den max kanske 3 år…Mitt rekord på livslängd dör en hamster är typ 2,5 år… men det är verkligen rekordlänge för att vara mig… många andra djur kan man ju ha i betydligt fler år och man vet vi inte om intresset för djuret håller i sig så länge? Kan ju vara bra att inte vara ”låst” så lång tid heller. Om man vill ha ett mysigt djur under några år så är hamster ett jättebra djur! Den kostar inte så mycket heller, är billig i drift och smidig att ta med om man ska åka bort på semester (i Sverige). Vi hade alltid hamstern med husvagnen när vi åkte i väg, det var ändå rätt så smidigt.
Mimmi dog efter drygt ett år, hon blev sjuk i cancer och somnade in och jag var jätteledsen!! Jag trivdes verkligen med att ha hamster så det gick inte jättemånga veckor innan vi åkte till djuraffären och köpte hamster nummer 2… och det var en liten superfin hamster som hette Snövit. Det är hon som är på bild till detta inlägg. Hon dog dock efter 2 veckor! Jag tänker mig att det typ var som ”tidig spädbarnsdöd” fast ”tidig hamsterdöd”. Jag var inte alls beredd på att hon skulle ligga död i buren den där morgonen när jag fann henne, hon var ju så liten. Jag blev återigen väldigt ledsen och vi åkte till djuraffären för att köpa en ny hamster.
Jag minns att min mamma försökte reklamera Snövit (ha, ha, ha) och klaga på att vi köpt en hamster som dog efter bara två veckor. De sa att då behövde vi visa den döda hamstern…. Det var svårt för vi hade redan begravt henne och haft vår begravningsceremoni. Så vi pröjsade fullpris för en ny hamster… vilket inte var så dyrt då de är billiga små djur.
Med oss hem var min nya hamster Linus. Han var jättemysig han med, dock hade han en GIGANTISK pung… han såg typ ut som en triangel i kroppen och hade sin stora pung på släptåg när han gick omkring, ha, ha, ha. Pungen var typ lika stor… om inte större?! Än hans huvud! Jag hade ju bara haft tjejhamstrar innan så tänkte att de kanske ser ut så hamstergrabbarna?! Men nej, jag har haft killhamstrar efter Linus och ingen kan mäta sig med hans pungstorlek, ha, ha, ha! Antingen så hade han pungcancer (det är vanligt att hamstrar drabbas av cancer) eller så är det samma med hamstrar och människor… det kan se otroligt olika ut, ha, ha, ha. Jag minns att jag tyckte det var pinsamt att visa honom för kompisar på grund av hans enorma pung och det kan vara därför att jag inte har några foton på Linus, ha, ha, ha… Det som är det hemska med Linus är att det var jag som råkade göra att han dog, fy, fy, fy så hemskt det var! Jag önskar inget barn behöver gå igenom en sådan hemsk sak som att ha ihjäl sitt älskade lilla djur. Jag har nämnt det tidigare i bloggen när jag arbetade med healing av gamla traumatiska minnen och detta är ett sådant minne!
Jag minns att jag satt på golvet och hade Linus hos mig. Min mamma stod bredvid och bäddade min säng (ja, vet! Jag var otroligt bortskämd som barn!). Jag pratade med min mamma och Linus satt på golvet mellan mina ben och tvättade sig. När jag sitter där så får jag heeelt plötsligt kramp i mitt ben och då för en nanosekund glömmer jag helt bort att Linus är där han är så jag rycker till av krampen och trycker till mitt ben på Linus som skriker till och så åker han som i en cirkel runt, runt på golvet framför mig! Jag får panik och skriker ”Jag har dödat Linus” och så springer jag ut från rummet och mamma springer efter och frågade i panik vad som hände?! Jag får typ inte luft, jag har sådan enorm panik! Mamma springer tillbaka till rummet för att kolla till Linus och mycket riktigt så ligger han där på golvet död. Det var såååå hemskt! Jag bröt då nacken av min hamster och jag var då 11 år gammal och blev heeelt förstörd. Jag fixade inte att gå in på mitt rum på flera dagar och mina föräldrar visste knappt hur de skulle få min på banan igen. Vi löste det genom att vi köpte en ny hamster – Amanda, det var nog det som gjorde att jag fick annat att tänka på. Men den händelsen påverkade mig väldigt starkt.
Amanda var en gullig guldhamster som med blev drygt ett år gammal innan hon med drabbades av cancer och dog och då skaffade jag Gizmo! Han var en söt liten svart långhårig hamster som var nästan lika söt som Snövit hade varit och han hade jag med något år innan han med en dag låg död i buren. Han blev aldrig sjuk utan han bara dog.
Sedan kände jag att det fick vara nog med hamstrar.
När det tog slut mellan mig och Anders när jag var 19 år och vi hade flyttat ihop i vår första lägenhet så var jag ju heeelt hjärtekrossad. Det hände precis innan jag fyllde 19 år och mina vänner ville ge mig en fin och kärleksfull present för att trösta mig. Jag själv ville mest skita i min födelsedag då jag hade tappat gnistan för allt, jag ville mest att den dagen skulle passera men min fina familj och fina vänner kände annat! Mina vänner kom hem till mig med en hamster! De hade fixat min gamla hamsterbur hos mina föräldrar i smyg och så hade de gått och köpt mig en guldhamster. Hur fint var inte det?! De tyckte att jag inte skulle behöva vara så ensam utan att jag skulle må bra med lite sällskap. Jag var verkligen inte beredd på deras present men blev sååå glad! Det var jätteskoj med en hamster även som 19: åring, ha, ha, ha. Hampus hette den hamstern.
En märklig händelse som vi var med om med Hampus hände hemma hos min svärmor. Jag hade ute Hampus så han fick springa runt lite och vipps så hittade han ett hål in bakom garderoben i sovrummet som ligger på övervåningen i hennes hus och så var han borta. Till en början så hörde vi honom, men sedan var det heeeelt tyst. Jag var superstressad över att han var borta och hade panik över att tänk om vi inte hittar honom igen, vi skulle dessutom åka hem igen efter helgen… och det skulle kännas snopet att åka hem med en tom hamsterbur.
Dagen efter hade vi varit i väg och när vi kom hem igen så såg vi något komma gående på gräsmattan bredvid huset… och det var Hampus! Snacka om flax att stöta på honom där! Han var helt tilltufsad och hade små taggiga bollar i pälsen… Tänk ändå att han lyckats ta sig igenom husets väggar från övervåningen och ut till gräsmattan och att vi ser honom komma gående! Snacka om änglavakt. Jag var sååå lättad, glad och tacksam över att det gick så bra!
Hampus blev rekordgammal, hela 2,5 år gammal… så han slog mitt hamsterrekord med hästlängder, ha, ha, ha. Dock… när han dog så bodde vi i lägenhet i Göteborg och det var mitt under vintern. Anders och jag skulle ut till något ställe och begrava honom, men det var sååå snopet när vi satte spaden i jorden… det var stenhårt och tjäle i marken så det gick inte gräva ner honom. Det var sååå snopet när vi fick ta med honom hem igen… Vi landade i att vi var tvungna att ha honom i frysen i väntan på att marken blir mjuk igen, ha, ha, ha… Till en början kändes det jättekonstigt varje gång man skulle öppna frysen och se kartongen med min döda Hampus… men man vande sig… men det var en lång vinter det året så han låg i vår lilla frys under flera månader, ha, ha, ha.
Nu har vi ju Skunken… berättade om honom i inlägget ”Hamsterdramatik”, ha, ha, ha… Förutom den händelsen så var vi med om något otroligt läskigt, märkligt och udda för några dagar sedan… Det tog ungefär 1,5 vecka innan vi lyckades att få honom tam och en kväll när jag lyfter upp honom för att mysa lite med honom så upptäcker jag att HAN SAKNAR EN BAKFOT!!! Det var bara en stump där foten skulle ha suttit. Herre Gud! Jag fick panik! Hade han tappat foten? Hur hade detta hänt utan att vi märkt det? Hade det hänt när han var i golvet på rymmen?! Hur har vi kunnat missa det?! Stumpen såg ju väldigt fin ut, det fanns inget sår utan det var helt läkt… såg nästan ut som om det kunde varit ett medfött fel… Men fattar inte att vi inte sett den lilla detaljen innan?!
Skunken var ju som vanligt, han verkade inte ha ont i sin stump. Han sprang i hjulet och gick omkring som vanligt. Han äter, dricker och går på toa… Han verkar må hur bra som helst…
Jag blev dock superstressad över att han saknade fot och jag kände mig riktigt eländig inombords när jag skulle sova den kvällen.
Dagen efter så var jag tvungen att ringa djuraffären för att berätta om vårt dilemma. Jag förvarnade tjejen att jag komma ställa en väääldigt konstig och udda fråga och hon skrattade och välkomnade min fråga… Hon blev lite ställd, men hon berättade att de varit med om det vid ett tillfälle innan att de fått in en hamster som saknade fot.. men då märkte de ju det själva. Hon sa att de brukar kolla så de mår bra och vilket kön de har… det finns en möjlighet att de med missat den detaljen. Vi hade ju inte sett det på typ 3 veckor, så det vore ju inte jättekonstigt om de med missat det…
Hon trodde med att det var ett medfött fel för annars borde vi märkt något tidigare och det tar väl ett litet tag för den att läka så på den korta tiden så borde det knappt hunnit ha läkt… samt så borde han haft ont och då borde vi märkt det och det hade vi ju inte heller gjort.
Jag frågade om inte uppfödaren borde märkt att han saknade fot… Hon sa att vissa uppfödare föder upp så många kullar åt gången och då är det inte säkert att de tittar på dem så noggrant. Hon frågade hur Skunken såg ut och då visste hon vilken kull det var och från vilken uppfödare han kom ifrån. Hon tyckte det var bra att jag ringde och skulle berätta om detta för sina kollegor. De skulle lägga till i deras kontroller att de skulle räkna fötterna med, ha, ha, ha.
Det kändes skönt att veta att det troligen är ett medfött fel och inte något han lyckats med hos oss. Anders skojade och sa att vi kanske får döpa om Skunken till Stumpen i stället, ha, ha, ha… Hur stor är oddsen att vi lyckas välja en hamster som saknar en fot?!? Sååå typiskt oss! Ha, ha, ha, ha.
Kram från en hamsterlady