Korsbandsoperation
En månad efter vi kom hem från Thailand skulle jag göra min korsbandsoperation. Jag var supernervös men förväntansfull… efter att ha gått omkring med ett instabilt knä i 7 månader samt 6 månaders rehab så kändes det härligt att de äntligen skulle fixa mitt knä. Jag visste att nackdelen med att göra en operation och gå in i knät är att man senare i livet kan få problem med artros… men kände att mitt knä var så kasst och att jag ville leva ett aktivt liv… jag som även skulle undervisa i Idrott och hälsa behövde ha ett fungerande knä.
Jag hade även innan kollat runt vem som skulle få operera mig, ville ju att det skulle bli bra. Jag hade hört att många elitidrottare vände sig till en privat klinik i Göteborg, men sedan hittade jag att de på Sahlgrenska var kända för sina korsbandsoperationer och då släppte jag mitt kontrollbehov, jag var i trygga händer!
Detta var även första gången jag skulle bli sövd. Jag hade tillit till att jag skulle fixa det, men jag hade ett minne från när jag arbetade som frisör. Jag klippte en kille som berättade att han skulle göra en mindre operation och att han skulle bli sövd, men att det blev komplikationer och han fick hjärtstopp så han höll på att inte klara sig… Men tänkte att det lär ju inte hända mig, och det gjorde det inte heller! Operationen gick jättebra!
De tog någon sena uppe i mitt baksida lår och skapade ett nytt korsband av den som de sedan satte in i knät. De förklarade att korsbandet är som ett gummiband, när det går av så kan man inte laga det utan man måste ersätta det och då var det här det bästa sättet.
När jag vaknade ur narkosen var jag förvånad över att jag varit så borta, jag hade ju inte ens drömt, och det kändes som det bara var några sekunder sedan jag fick räkna ner och de skulle söva mig. Vilken märklig känsla! Läkaren som genomfört operationen kom till uppvaket och sa att allt hade gått bra, förutom korsbandet så såg allt annat bra ut! Skönt!
