Förlossningen
Jag fick jag en chock klockan 02.00 natten till fredagen den 18 maj när vattnet gick i sängen… Jag vakande till av att det var som om något släppte och det började rinna vatten ut mellan benen… jag flög upp och ställde mig på golvet och det forsade vatten ner på golvet, det liksom pulserade ut och jag kunde inta fatta att man kunde ha så mycket vatten inom sig. Anders flög med upp ur sängen och hämtade handdukar som han la på golvet. Sedan började han byta lakan och bädda rent i sängen.
Vi visste att det bästa vore om vi skulle kunna sova lite till då vi hade somnat sent och inte fått sova så många timmar… men när jag la mig ner igen så började värkarna att komma… värkar som jag aldrig tidigare upplevt.
Efter att ha legat ner några timmar utan att kunna sova så gav vi upp, vi ringde in till förlossningen och fick en tid för kontroll kl 11.30 på förmiddagen. Värkarna började bli tuffa hemma och jag var sååå tacksam över att vi hyrt en tensapparat… dock hade jag inte kollat så den funkade klokt innan så när jag skulle använda den så upptäckte jag att det var glapp i den… när värkarna kom och jag tryckte på knappen för att få ström så hände inget… och jag kunde trycka och trycka utan resultat och när väl värken var över så kunde strömmen komma… och aj… då ville man inte ha strömmen… men när den funkade så var det ett magiskt verktyg att ta hjälp utav. Jag skulle inte vilja gå igenom en förlossning utan tensapparat! Jag hade tidigare en plan om att jag skulle bada under förlossningen men jag vägrade ta av mig min tensapparat då den funkade så bra, man kunde ju inte bada med den på.
Jag tänkte att “nu är det nära” när vi kom in… jag hade ju kämpat på med värkar under rätt många timmar… så när de kollade hur mycket jag var öppen vi 11.30 och sa 2-3 cm… så blev jag paff… Va? Inte mer?! De sa att de hade det lugnt på förlossningen så vi fick gärna stanna kvar! Vi var såååå tacksamma över det! Det kändes som vi var i trygga händer, så skönt!
Vi kämpade på, dagen gick och värkarbetet blev kraftigare och kraftigare. Jag fick lite senare testa lustgas och jag älskade den! Underbart! Ha, ha, ha nästan så man skulle vilja ha en hemma!
Jag testade akupunktur, men det var ingen höjdare! Gav ingen effekt och fick mest panik över att ha nålarna där.
Jag fick även epidural och det var med superhärligt, det var som att få nya krafter!
Jag hade svårt att äta mat, mådde illa av maten och godiset och snacksen vi hade med oss var jag inte heller sugen på. Jag jobbade ju på Sportlife och där hade jag fått upp ögonen för Gainomax så jag hade med mig några stycken i väskan till förlossningen. De smakade ljuvligt! Tror att det var Gainomaxen som gjorde att jag hade energi till en lång och utdragen förlossning. Om jag inte hade haft den så hade jag nog bara fått i mig äppeljuice och att genomföra en förlossning på enbart äppeljuice är nog inget jag skulle rekommendera!
Personal kom och gick, på natten till den 19 maj så kom en personal tillbaka och hon sa “oj, är ni fortfarande kvar”… då hade hon jobbat, varit hemma och varit ledig och nu var hon tillbaka på jobbet och där var vi fortfarande kvar på förlossningen utan bebis.
När jag var fullt öppen så krystade jag och tog i mina sista krafter, de sa att jag får en chans till annars så måste vi använda sugklockan, den ena stod med sugklockan redo och jag tog i av kung och fosterland… jag tom spräckte blodkärlen i mina ögon så mina första bilder som nyförlöst har jag röda ögonvitor… då tar man i… samt så gick min svanskota sönder…Men ut kom han, det kändes som någon tuttade eld på mitt underliv när han kom ut, det var en brännande känsla som jag aldrig trodde att man kunde känna.
Vincent föddes kl 05.15 lördagen den 19 maj han vägde 3420 gram och var 52 cm lång. Där var han, 27 timmar efter att vattnet gått och 3 år och 3 månader efter att vi börjat försöka skaffa barn… Vilken resa vi gått igenom… Efter att jag fått honom i min famn så behövde de gå iväg med honom då de tyckte att han syresatte sig dåligt… men jag var så borta så hängde inte riktigt med varför de gick iväg med honom… men de kom tillbaka hyfsat snabbt när allt såg bra ut.
När han väl var ute och jag trodde jag var i mål så blev jag påmind om att “Nu är det bara moderkakan kvar!”. Den kom tydligen inte ut av sig själv utan den var man tvungen att krysta ut, så jag fick ta i lite till och sedan… var jag äntligen i mål! Vilken lycka!!!
