Livet med bebis
Jag gillade livet som föräldraledig till en början, jag hade en gammal barndomskompis som hade fått barn några månader innan mig så vi började hänga en hel del under föräldraledigheten. Vi hade det jättemysigt! Våra träffar kändes så lyxiga! När alla andra åkte till jobbet så strosade vi runt på fik, promenader, middagar hemma hos varandra, vi började besöka badhuset och bada med våra bebisar när badet hade en tid i veckan där de avsatt barnbassängen för bebisbad. Även om man p.g.a. trötthet gick runt i någon dimma av att känna sig ständigt bakis så mådde jag väldigt bra.
Under graviditeten hade vi även hamnat i en föräldragrupp och vi hade med fortsatt kontakt och träffades vid några tillfällen efter att vi alla fått barn. Vi möttes även på öppna förskolan i Jönköping som också var ett mysigt forum att träffa andra som med gick hemma.
Jag hade även grannar här ute på landet som fick barn samtidigt som när Vincent kom, vi möttes t.o.m. på BB. Den ena fick barn två dagar innan oss och den andra en dag innan oss… så märkligt! De tre barnen blev dessutom klasskompisar sedan, men den ena flyttade efter något år men den andra är fortfarande Vincents klasskompis. Vi träffades med en hel del under föräldraledigheten och det var med jättemysigt!
Direkt efter att mjölken sinat så tog det inte många veckor innan mensen var tillbaka. Vincent var bara 5 månader och vi var mitt uppe i bebisruljangsen… Vi kände att det inte var någon idé att skydda oss, vi hade ju ändå så svårt att bli med barn. Vi var ju dessutom flera år utanför vår livsplan, nu hade ju min tanke varit att vi redan skulle haft två barn… men när det tog så lång tid att få till Vincent så hade vi ju bara ett barn…kanske skulle det ta 3 år till Vincent får syskon… om det skulle ta lika lång tid även nästa gång? Så vi kände att det får bli som det blir, vi kör på, bära eller brista.
I februari när jag gått hemma i ca 10 månader så började jag få ett “kryp inombords”, det kändes typ som jag började klättra på väggarna av tristess, jag märkte av att jag för typ första gången i mitt liv fått PMS… jag som aldrig haft problem med humörsvängningar då jag brukar vara rätt lugn och harmonisk började störa mig på saker… och på Anders, jag kände mig lättirriterad, fet, ful och jag började räkna ner till att få börja jobba! Jag upptäckte ocharmiga sidor hos mig själv som jag inte ens visste att jag hade. Som tur var så skulle jag gå in i tjänst 2 april… dock började jag min tjänst med påsklov… man kunde tydligen göra så… men den 8 april började jag jobba på riktigt. Jag var sååå redo, sista månaderna hade jag börjat känna mig färdig med att gå hemma på ett sätt som jag inte tidigare känt. Jag var sååå sugen att lämna över stafettpinnen av föräldraledighet till Anders för att själv få åka iväg till jobbet.
Jag skulle ju dessutom ha typ ett nytt jobb… 100% som hkk-lärare och utan en kollega att luta mig emot, nu skulle jag fixa allt själv… och jag som knappt kom ihåg hur man gjorde… så det var en nervös men förväntansfull Johanna som åkte till jobbet och sitt nya äventyr den 8:e april.
