Ljuset mellan oss
Att jag fascineras av andevärlden är väl inte någon hemlighet just nu, ha, ha, ha. Jag älskar den typen av litteratur och läser det mesta som jag kommer över inom det ämnet. Jag tycker det är sååå spännande att höra alla olika människors upplevelser av andra sidan samt om olika energier. I boken “Ljuset mellan oss- Berättelser från dem som är borta lärdomar för oss som är kvar” skriven av mediet Laura Lynne Jackson så får man ta del av hennes syn och upplevelser från andevärlden. Om du med är intresserad av sådant så är det med en bok som jag varmt kan rekommendera! Sååå himla bra!!
Laura menar på att om man öppnar upp inför ett liv efter detta så kan vi uppleva både tröst, kärlek och läkning. Vi kan även öppna oss för att komma närmare en sanning, närmare vårt verkliga jag, att bli lite gladare, lyckligare och mer tacksamma. Laura vill med boken öppna upp för möjligheten att det finns mer än bara vårt traditionella sätt att se världen på. Hon har även via hennes arbete som medium sett det band av ljusenergi som binder oss samman här på jorden men även ett band som binder oss samman med de som vi inte har kvar i livet längre utan som befinner sig på andra sidan. Hon menar på att hon kan se dessa band av ljus, hon kan se ljuset mellan oss.
Jag gillar hennes förklaring med det här ljusband av energi, det ger mig även en rimlig förklaring till mina egna upplevelser. Jag tänker till exempel på när jag gett healing till andra och upplevt saker i kroppen som kommit till mig, men jag tänker även med de kontakter jag och mina nära haft med andra sidan. När jag skickat distanshealing till andra så känns det som jag kopplar upp mig på deras energi och släpper min kropp, det är som att tid och rum inte existerar. Jag kan verkligen relatera och ta till mig Lauras band av ljusenergi.
Alla vi människor är ju sammanlänkade med detta band som finns tillgängligt för alla, man kan bara behöva mer eller mindre träning för att öppna upp för detta energiband… om man nu skulle önska det?!
Laura är synsk och medial och har haft kontakt med livet efter detta sedan hon var barn. Som liten så brottades hon med sina förmågor men efter tid så lärde hon hantera den och förstod att hon skulle kunna använda sig av sin förmåga för att hjälpa människor att hantera sorg.
Den här boken fungerar som en vägvisare för hur vi kan leva ett rikt och meningsfullt liv. Laura visar att de människor vi älskar lever vidare över tid och rum, att vi alla är sammanlänkade och inneslutna i varandras liv. Hennes berättelser ger oss ny förståelse för hur långt vårt medvetande sträcker sig och ger oss en bredare syn på vad de innebär att vara människa.
Laura är klärvoajant vilket innebär att hon har förmågan att samla information om människor och händelser på andra sätt än genom hennes fem sinnen. Hon är dessutom klarhörande vilket innebär att hon kan uppfatta ljud på andra sätt än via hennes öron, samt så är hon klarkännande vilket gör att hon kan känna saker på andra sätt än via de “mänskliga sinnena”.
Laura kan använda hennes förmågor i att läsa av andra människor, men även till att kommunicera med människor som lämnat jordelivet.
Laura hade inga som helst planer på att skriva någon bok, men så en dag när hon var korridorvakt på en gymnasieskola där hon jobbade (även hon som lärare, som jag) så fick hon plötsligt en enorm nedladdning av information och insikt från universum. Det kändes som en blixt från klar himmel och den kom med en klarhet och budskapet var enkelt – “Det är meningen att du ska dela med dig av din berättelse”. Det var inte meningen att Lauras livslärdomar från alla hennes läsningar skulle hållas hemliga, det var meningen att världen skulle få ta del av dem. Den här boken är resultatet av detta, där har hon samlat de starkaste och djupaste läsningar som hon gjort genom åren.
Det är läsningar som kopplade samman människor med deras nära och kära på andra sidan, som hjälpte dem att läka gamla sår, kunna gå vidare, föreställa sig sitt liv på ett nytt sätt och äntligen förstå sin sanna väg och sitt syfte i den här världen.
Laura är som jag en sökande och hon har under hennes liv med sökt efter svar kopplat till varför hon är som hon är, syfte i livet, vad innebär det att existera? med mera.
Jag kan verkligen relatera tills hennes upplevelse kopplat till boken som hon skulle skriva kopplat till att det var meningen att hon skulle dela med sig av sin berättelse. Jag var ju med om en liknande grej fast jag fick inte upp någon bok för mitt inre utan det var ju den här bloggen jag fick upp.
Min hjärna började fyllas av massvis med rubriker på blogginlägg kopplade till min livshistoria. Jag kunde inte skaka av mig dem utan de fanns där för mitt inre under typ två år. Jag kände under mina två år att jag inte vågade öppna upp och berätta om min historia kopplat till allt jag varit med om i livet och alla lärdomar jag fått. Jag var så rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig, samt en rädsla att mina barn/min man skulle fara illa av att jag berättade min livshistoria. Men så kom den där dagen då min röst försvann och jag fick inte ut ett ljud, jag hade aldrig varit med om att tappa rösten på det sättet. För mig där och då så är ju rösten kopplat till halschakrat och halsen står för kommunikation (i det här inlägget berättar jag om just halschakrat). Inom mig så fullständigt bubblade det om mig men det fanns ingen röst att förmedla något.
Jag som aldrig själv är sjuk och hemma från jobbet (utan att vabba) kunde inte jobba när jag inte hade någon röst. Jag hade kryp i kroppen, kände mig pigg och frågade mina guider “vad ska jag göra här hemma nu när jag inte kan prata med någon?”. Svaret kom direkt “Du ska starta din blogg”. För mitt inre frågade vad jag skulle berätta och svaret som kom direkt var “Allt!”. Jag fick lite panik över det, men i min dialog med min guide så var det bara till att köra (med skräckblandad förtjusning). Här är inlägget på mitt första blogginlägg och resten är ju historia som man säger, ha, ha, ha.
Vad gäller guider eller andliga vägledare eller vad man nu vill kalla dem så menar Laura att de är själar som tidigare levt på jorden, men inte under vår nuvarande livstid utan det är äldre själar som nu fortsätter sina resor på andra sidan. En del i deras uppgift är att vägleda oss genom livet som våra lärare/mentorer som skickar oss puffar, tecken, bekräftelse, snilleblixtar, magkänslor med mera. Våra vägledare växer och utvecklas själva genom deras uppdrag i att guida oss genom livet.
Jag upplever att när jag får guidning via mina vägledare så är det som att någon pratar med mig som utifrån en tredje person. Jag får till mig att “du…” att tanken kommer som ett du istället för ett “jag” och det vibrerar på ett annat sätt, svaren kommer direkt och utan att jag grubblar fram dem, de bara är där.
Alla mina blogginläggs rubriker som jag hade för mitt inre skrev jag ner i ett Word-dokument och det är de som jag har kvar och skriver om i min blogg. Det har ju “bara varit” för mig att fylla i mina berättelser/ upplevelser/lärdomar kopplade till mina rubriker, ha, ha, ha. Ibland skriver jag “det kommer jag berätta senare i bloggen…” och det är ju för att de finns i min lista på rubriker jag fört ner och att jag vet att jag ska berätta om dem framåt i tiden och att tiden inte är inne riktigt än för det än.
Jag har ingen aning om min blogg kommer leda någonstans i livet eller om den är till för några få att läsa? Men jag tänker att jag släpper det och låter universum sköta den planen, det brukar bli bäst så!
Jag tror att många människor tror på någon form av en “högre makt” och att livet inte är så platt utan det ryms en vidd i livet som är mer än att vi föds, lever och dör och så är det inte mer än så. Den “högre makten” kallar jag universum, det ordet passar mig bäst, men man kan ju kalla det för Gud, det är nog det vanligaste ordet. Laura ser religioner som ett enda stort fat som har slagits i bitar, alla bitar är olika men de härstammar från samma fat. Jag delar med den uppfattningen, att grunden i alla religioner är den samma. Jag gillar friheten med min tro om universum, jag gillar att bara få vara jag och inte direkt tillhöra en viss församling eller kyrka (även om jag är medlem i svenska kyrkan).
Jag tror att mycket grundar sig i en rädsla/obehag kopplat till sekter. När människor med en stark tro slås samman och tillsammans skapar en gemensam sanning som i sin tur kan sticka iväg åt lite olika håll och bli mer eller mindre extrema i deras tro. Varningsflaggan skriker för fullt kopplat till den typen av folksamlingar. Hujedamig så obehagligt! Sedan så finns det ju självklart församlingar som inte alls har den här typen av relation utan har ett lite mer öppet förhållningssätt oavsett om det är inom det kyrkliga eller det lite mer “nyandliga” eller vad man nu vill kalla det, men för mig så lockar inte något av det. Jag känner inte något behov av att tillhöra någon grupp mer än att jag gillar när jag snubblar in på människors berättelser eller möter människor som delar mitt synsätt eller att de kanske själva varit med om liknande saker och jag kan känna en samhörighet med dem och att jag i det inte känner mig så ensam i mina upplevelser och att vara jag.
Jag vill med bloggen inte pracka på folk min tro, jag tror att det som är bäst är att uppleva saker själva och skapa sin egen verklighet utifrån sina egna upplevelser. Jag kan berätta min livsväg men den är ju inte en kompass som är den bästa vägen för alla, alla skapar ju sin egen livsväg och den är ju rätt för dem. Det som lockar och intresserar andra, ja, då kan man ju hitta inspiration till vägen man själv vandrar och om det känns rätt är oftast rätt. Jag gillar att tänka utanför boxen kopplat till att leka med tanken “tänk om…”, den nyfikenheten till livet tycker jag berikar mitt liv och det är säkert fler som kan relatera till det?!
Om du själv tycker att min blogg är tankeväckande, fin, rolig, inspirerande, lärorik eller vad den nu kan tänkas upplevas så får du självklart dela den vidare. Det vore ju jätteroligt om bloggen fick vingar! Jag är jättestolt över min blogg! Du får självklart med gärna berätta om du brukar läsa min blogg, jag blir superglad när jag får höra det! Det är lite märkligt med att skriva en blogg, man öppnar upp sitt inre och berättar och delar med sig av massvis med saker, och ifrån det så kommer en tystnad… man kan se att folk är inne och läser, men man har ju inte en susning om vilka det är, ha, ha, ha. Men jag har efter de här åren vant mig vid det, men det kan ju vara bra att känna till att jag blir jätteglad när folk delar och berättar, så känn ingen blyghet inför det om tankarna kommer att du ska höra av dig till mig.
Tillbaka till boken!
Förutom att man får ta del av ett flertal berättelser med möten från andra sidan så gillar jag verkligen när jag själv läser sådant som jag kan känna igen mig i. Ibland känner man sig som en udda fågel och rätt ensam i sitt slag, men så läser man något där någon annan berättar liknande upplevelser som jag själv varit med om.
Ett exempel är när Laura berättade om när hon var liten och var med sin mamma i affären då hon plötsligt möttes av en våg av starka känslor av sorgsenhet/ledsamhet och hon kände sig där och då helt gråtfärdig. Hon förstod ingenting varför den här starka känslan svepte över henne? Hennes blick drogs mot kassörskan och Laura visste att det var hennes energier som hon hade absorberat. Det här upplevde Laura sedan på liknande sätt, hon kunde gå förbi någon på gatan och absorbera en enorm vrede eller oro. Laura började anamma kompisars känslor och mående och det var som om de fyllde hennes kropp som om de vore hennes.
Jag har ju med berättat om några exempel i bloggen på sådant här som jag varit med om när jag började öppna upp mer. Exempel på inlägg är “Kameleont i klassrummet” eller i det här inlägget i “Bryt ovanan att vara dig själv – del 1”, där berättade jag med om några sådana tillfällen. Även när jag gett healing till andra så upplever jag ju med att jag känner in och kan läsa av saker som jag egentligen inte borde kunna ha koll på… och det har jag ju egentligen inte, jag är ju bara en kanal som berättar det jag får till mig.
Laura berättar även i boken om hur det började tära på henne att absorbera andra människors energier, även det på liknande sätt som det varit för mig. Hon började med läsa på om energiskydd och kände att hon behövde någon form av sköld, hon började föreställa sig ett slags kraftfält runt omkring hennes kropp. Hon föreslog som ett vitt ljus som föll över hennes huvud som sedan kapslade in hennes kropp och förseglade hennes energi på väg ner till golvet och då kunde hon känna sig skyddad. Jag minns om starten på mina metoder att energiskydda mig och min energi. Skrev bland annat om det i mina inlägg “Riddaren i klassrummet” och “Energiskydd”.
Laura kom underfund med att när hon började arbeta med att läsa av folk samt få kontakt med andra sidan och började arbeta med det så tyckte hon att det var lättast att göra det via telefon och då via distans. Hon brukade då gå in i hennes sovrum som hon gjorde helt mörkt, hon brukade sätta sig i en yogaliknande position och ta av sig sina strumpor för att sedan sätta fotsulorna mot varandra och på så sätt skapa en oavbruten energi som flödar genom hennes kropp. Hon brukar sedan sluta ögonen och fokusera på sin andning för att sedan ta kontakt med den hon ska göra en reading på via hennes sladdlösa headset. Hon håller ögonen stängda genom hela stunden och går in i sin bubbla fram tills dess att energin från “andra sidan/universum” drar sig tillbaka.
Jag kan verkligen relatera även till det här. Jag gillar mest av allt att göra distanshealing där jag med går in i min bubbla utan att bli distraherad av annat. Jag gillar att ge healing till mig själv och till andra när jag badar och omsluts av vatten, då har jag lättast att koppla bort kroppen och mer arbeta själsligt med ett energiarbete. Jag brukar med komma till en punkt då energin drar sig tillbaka och jag känner mig klar, att det inte finns något mer jag kan krama ur från healingen utan den är helt färdig. Har berättat lite om mina första tillfällen jag skickade distanshealing här, men även starten till mitt healingarbete här.
Ju fler kurser jag gått och ju fler metoder jag fått till mig så arbetar jag med olika metoder i att läsa av andra människors energier samt vilka blockeringar som finns. Jag har berättat om några av de metoderna här i inläggen “Änglatarot”, “Änglahealing”, och “Emotionskoden”.
När jag gör en reading och arbetar med någon annans energier så kan jag med känna detta energiband. Att helt plötsligt kan en person som är långt bort komma väldigt nära och det blir som att den personenens energier öppnar upp sig för mig och vi blir ett på ett väldigt fint sätt. Jag har tillit att det som kommer fram under en reading är det som ska komma upp och fram där och då. Jag har full tillit till att “universum” inte skickar något till mig som personen i fråga inte är redo att ta emot och att det finns en mening att det ska komma upp till ytan. Att mitt energiarbete är en del i den läkande processen.
Laura är ju otroligt mycket mer medial än vad jag är och ser och upplever saker på ett annat sätt än vad jag gör. Hon ser även auror runt människor och vilken/vilka färger olika människor har i sin aura och vad de olika färgerna representerar. Jag berättade i detta inlägg när jag och Anders var iväg på retreat och valde att göra en auraläsning. Jag berättade ju då att jag haft en känsla under mååånga år att min aura går i färgen lila… och när jag gjorde min auraläsning så visade ju den färgen violett. Laura berättade i boken att hon mötte en person som med hade en lila aura och det hon visste om lila auror var att de är en långt gången själ som är här för att hjälpa andra själar på deras stigar. Är inte detta ändå spännande! Jag själv blir helt till mig när jag får läsa om sådana saker! Tänk om det stämmer?! Är det därför jag är som jag är?! Jag har en stark drivkraft att inspirera andra människor till att ta hand om sin kropp och själ och det har jag på olika sätt haft en drivkraft i genom hela livet, tänk om det faktiskt finns en koppling till att mina aura/ mitt energifält har den färgen som den har?! Intressant tanke!
En annan likhet som jag hade med Laura var vårat mående efter vårat andra barn. Hon mådde med skit under den tiden. Hon hade med funderingar på om det var förlossningsdepression, då hon kände mycket sorgsenhet, oro, lättretlighet, ångestattacker, gråtattacker ihop med mörka tankar. Det Laura gjorde dock som inte jag gjorde var att hon sökte hjälp, men facit i hand så borde jag med sökt hjälp, men jag kände mig så fångad i att gå hemma... Anders pluggade och det fanns liksom ingen läkare som skulle kunna ändra på det och “slå mig fri”. Men jag borde verkligen sökt hjälp! Här är några inlägg från den perioden i mitt liv.
När Laura sökte hjälp för förlossningsdepression så skulle hon få läkemedel utskrivet som hjälp, hon berättade då att hennes kropp inte har samma tolerans för läkemedel som andra människor har. Även här kan jag instämma med hur jag funkar. Jag tänker på hur knäpp jag blev när jag käkade P-piller, fy tusan vad jag mådde av de hormonerna- berättade om det här. Men även min känslighet mot kemikalier och min allergi mot sådant som majoriteten av befolkningen inte reagerar mot (här finns lite inlägg där jag skrivit om det). Psykologen som Laura gick till var väldigt öppen mot även det mediala så Laura blev tagen på allvar och inte knäppförklarad av psykologen utan tvärtom, att psykologen kunde hjälpa Laura att förstå och hjälpa henne i hennes mående. Hon fick testa en naturlig humörutjämnare som kallas SAM-e som funkade bra och Lauras mörka tankar som hon hade gick upp i rök.
Laura tror att ingenting i universum händer av en slump, alla människor vi möter har någonting att lära oss eller lära sig av oss, att den andra sidan vakar över oss med stor kärlek och med bestämda avsikter.
Laura menar på att vi alla har förmågan att känna igen de här fantastiska kopplingarna till den andra sidan. Vi är alla sammanlänkade med dem vi älskar, både här och på den andra sidan. Vi behöver bara öppna vårat sinne och våra hjärtan för tanken att universum är en större och mer magisk plats än vad vi kan föreställa oss.
En fin grej som Laura berättade om i boken var efter att hon hade haft kontakt med en man vars fru hade gått bort och hon fick kontakt med hans fru var att han ville komma tillbaka till Laura för att få kontakt fler gånger med hans fru. Laura svarade “du behöver inte mig för att prata med Kathy (som frun hette). Hon finns överallt runtom dig, det enda du behöver göra är att vara uppmärksam på din omgivning, när någonting händer så lägg märke till det”.
Jag kan tycka att det är ett fint råd till alla som har förlorat någon och som inte finns kvar på jordelivet. Att man kan lägga märke kring alla tecken som man kan ta emot från de som finns på andra sidan.
Mitt nästnästa blogginlägg kommer handla om just tecken och är på ett sätt en fortsättning av det här blogginlägg, hoppas du vill haka på!
Dagens låt är den här fina gamla låten “Show Me Heaven” med Maria McKee, lyssna och njut.
All kärlek till dig!
Kram/ Johanna