Miras möte med Paddan
En annan häftig och märklig upplevelse som vi varit med om hände natten efter att Mira knäckt koden till att lära sig simma.
Vi var iväg med husvagnen på Daftö Resort i Strömstad som för övrigt är en väldigt mysig camping som passar små barn då de dels har pool på campingen, äventyrsminigolf (kan dock bli en familjeaktivitet som ballar ur med arga barn, ha, ha, ha) samt så har de ju “Daftöland” som är en liten, fin nöjespark med pirattema.
Campingen ligger väldigt fint och det händer en del aktiviteter på campingen (både för barn och vuxna), vet att jag passade på att vara med på något träningspass som de anordnade. Då det ligger på västkusten och vid havet så är det ju mysigt att gå er ut till bryggorna och fiska krabbor. Med andra ord så var det inte svårt att få tiden att gå när vi var där.
Det kändes väldigt lyxigt att de hade pool på campingen så där spenderade vi en hel del tid. Vincent kunde simma men behövde träna hans simteknik och Mira kämpade på för att knäcka koden i hur man gör när man simmar. Hon älskar vatten och det har ju underlättat i den processen. Hon kan även vara otroligt envis så ibland känns det som man sliter sitt hår av hennes bestämda och ibland orubbliga personlighet, ha, ha, ha. Men när det kommer till att lära sig saker så som att simma så är det en riktigt bra egenskap.
När vi väl var i vattnet så märkte jag att hon började få kläm på simningen. Jag gjorde då på samma sätt som jag gjort med Vincent och började räkna hur många simtag hon kunde ta. Vi började i liten skala med 1, 2, 3, 4. Hon trodde att hon kunde göra fler än fyra så vi körde på med att räkna simtagen. Det slutade med att vi kom upp till 25–30 simtag och den lilla damen hade nu simmat från sida till sida utan några som helst problem. Metoden att “räkna simtag” ihop med barn har jag gjort med andras ungar med som håller på att lära sig, ha, ha, ha. Det väcker många gånger en tävlingsinstinkt inom dem själva att de tror att de nog minsann kan något eller några simtag till och helt plötsligt så har de simmat en rätt så lång sträcka. Kan ju passa på att säga att det är ju viktigt att man simmar från det djupa in mot det grunda om man är på ett sådant ställe och badar. I poolen så är det ju bra att simma längs med kanten så det är lätt att stanna och hålla sig i om man behöver ta en paus. När Miras lärde sig simma så var jag ju tillsammans med henne i vattnet och den tryggheten är ju med viktigt när man ska lära sig simma.
Jag skrev tidigare ett blogginlägg om “SwimFin och Simträning” samt “Simbojar” om man gillar det där med simning?!
För mig är vikten att kunna simma något av de viktigaste grejerna man får lära sig i skolan. Det är ju även ett kunskapskriterie i ämnet Idrott och hälsa vilket innebär att man inte kan få betyg i ämnet om man inte kan simma. Jag har i mitt yrke som lärare mött elever som även på högstadiet inte knäckt simkoden och även som inte velat ta emot den hjälp som skolan har erbjudit. Jag har suttit i möte med vårdnadshavare som varit upprörda över att det är ett kunskapskriterie som man måste uppnå då “Jag kan inte heller simma och jag har klarat mig bra ändå” har vårdnadshavare sagt… Jisses, ja, vad säger man… Ibland faller inte äpplet så långt från trädet.
Jag tänker att om man som vuxen inte kan simma då undviker man nog gärna aktiviteten “att bada” med sina barn när de växer upp, kanske att man även har en rädsla för vatten som i sin tur kan smitta av sig på sina barn?! Tänker även rädslotankar kring “tänk om”, tänk om ens barn trillar i vattnet och man kan inte hoppa i och rädda sitt barn då man själv inte kan simma, fy tusan! Usch så gräsligt! För mig är det en självklarhet att lära sina barn att simma och att det inte är något man ska ge upp. Så det triggar igång många celler i min kropp när jag mötet människor med den typen av åsikter, att simning inte är viktigt.
Men nog snackat om det, ha, ha, ha tillbaka till campingen och vad som skulle hände härnäst.
Mira var ju sååå stolt över att hon simmat så mycket. Hon längtade tills dagen efter då vi skulle tillbaka till poolen och fortsätta att träna. *Gullunge*
Vi hade en mysig kväll och sedan till slut så var det dags för den dagen att gå mot sitt slut och vi skulle sova.
Vi sov väldigt bra och var långt borta när Mira väcker mig i paniiik!
“Mamma, mamma, hjälp! Jag har en padda i sängen!!!” halvskriker Mira. Jag vaknar med ett ryck och flyger upp då jag yrvaket inte fattar någonting. Den här natten sover Mira i övervåningssängen och vi andra tre sover i en jättestor säng nedanför henne. Jag ställer mig upp och försöker lugna Mira som sitter yrvaket upp i hennes säng. Hon berättar att det hoppade upp en padda vid hennes kudde när hon sov så den väckte henne och hon var sååå skärrad av denna padda som hade skrämt henne. Därav hade hon ropat på mig och satt sig upp så hon kom bort från kudden där paddan var.
Jag lugnade henne och försäkrade om att det inte fanns någon padda där och att allt var lugnt. Efter en liten stund så la hon sig ner igen och somnade om.
När jag la mig ner för att med somna om så var jag med rätt tagen av hennes upplevelse av paddan i husvagnen.
Min känsla var att tänk om det var lite som mina upplevelser med “fågeln i rummet” och “fågeln skrek i mitt öra”. Just när man kommer in i en dröm som är som i en parallell dimension med världen vi lever i?! När saker händer i rummet där man befinner sig, det är ju inte någon vanlig dröm. Vid första tillfället för min egen del så flög ju fågeln runt i rummet för att sedan ta klorna i mitt huvud/hår så när jag vaknade med ett ryck (berättade om den händelsen här) den gången var på samma sätt som när Mira vaknade i husvagnen. Då kunde jag fortfarande känna klorna från fågeln mot min hårbotten och det var sååå verkligt. Samma sak när fågeln var tillbaka och skrek i mitt öra, jag kan fortfarande för mitt inre höra detta fågelskrik som att det hade hänt igår (berättade om den händelsen här).
Jag och Mira somnade om och dagen efter så frågade jag henne om hon kunde minnas nattens möte med paddan?!
Och det kunde hon, den händelsen var lika verklig som hennes möte med mig. Hon berättade att hon kunde se att den kom från där Vincent låg (han sov under henne i våningssängen) och så hoppade den upp därifrån till hennes säng och landade vid kudden. Jag frågade hur stor den var och hon måttade upp och visade storleken på paddan som kändes stor som en vanlig stor padda. Hon berättade att hon blev sååå rädd då det hände så fort och det var läskigt när den kom upp på hennes kudde och skrämde henne. Sedan när hon satte sig upp och jag kom och hon tittade på kudden så fattade hon inte var den tagit vägen?! Den var så verklig! Den var ju där?!
Jag har tidigare skrivit ett inlägg i bloggen om “kraftdjur/totems” och min känsla är att Mira fick möta ett av hennes kraftdjur?! Det bara måste finnas en koppling till att hon just den här dagen hade lärt sig att simma och att hon nu mötte en padda?! Tänk om det är så att vi har kraftdjur som faktiskt lever parallellt med oss, bara det att vi väldigt sällan får möta dem på detta sätt?! Det är ju ändå en fascinerande tanke!
Jag försökte som vanligt hitta om det fanns någon betydelse kring ett möte med en padda på detta sätt?! Jag kollade i Solögas bok och där stod detta:
I krafdjurens orakelkort där hittade jag bara ett kort kopplat till grodan och texten på det kände jag att det inte stämde. Jag frågade Mira flera gånger så det inte var en groda som hon sett, men hon är helt till 100% säker på att det var en padda. Jag tänkte lite kring att man brukar ju säga att man “simmar grodsim” och “simma som en groda”.
Det var lite som i mitt inlägg “Arg på universum” där jag även där kände att budskapen kopplat till djuret “fästing” inte stämde, att jag kände att det fanns något annat bakomliggande budskap än just att hon faktiskt nu hade knäckt simkoden.
Än idag så är den här upplevelsen lika verklig för Mira, det var inte bara en “vanlig” dröm, näää, detta var något annat!
Jag pratade med Mira om mina erfarenheter med “fågeln i rummet” och hon instämde att hon tyckte att detta var på ett liknande sätt. Hon var väldigt förundrad över hennes upplevelse och det kändes som hon även förstod mig lite bättre?!
Jag har hört att barn väljer sina föräldrar innan de går ner på jorden och att val av föräldrar är kopplade till den livsresa som var och en av oss ska gå. Om det är på det viset så är jag otroligt tacksam över att mina barn har valt mig och Anders som sina föräldrar! Jag gillar att vara en mamma som har högt till tak på massvis med saker. Att kunna komma till mig utan att jag hyschar ner och försöker dämpa skumma upplevelser. Att vara inlyssnande, frågvis och inte dömande. Att inte förespråka att sätta locket på och tysta mina barn utan försöker med ett öppet sinne ta del av och finnas med i deras upplevelser.
Jag har hört att många barn är öppna av sig men att de med åldern “stänger ner” då samhället/ vuxna som de har runtomkring sig nonchalerar skumma upplevelser och kanske säger att det är “hitte på” eller att det “var bara en dröm” och att man därefter släpper deras upplevelser. Självklart finns det bara “vanliga drömmar”, men med mina erfarenheter så kan även drömmar vibrera på en annan frekvens och då är det dra mig tusan inte “bara en dröm”. Miras möte med paddan, nä, det var inte bara en vanlig dröm, det var något annat!
Mira är väldigt stolt över hennes möte med paddan och tyckte att det gick bra att jag skrev och berättade om den händelsen här i bloggen. Det känns som att de har en mamma som bloggar kanske är en del i deras livsresa med, ha, ha, ha.
Jag har ju tidigare skrivit om att olika saker vibrerar på olika hög/ låg energifrekvens. Som jag känner det så vibrerar ju andevärlden på en lägre energifrekvens än vad exempelvis änglar gör som har en otroligt hög frekvens. Jag tänker att det är lite samma sak med “kraftdjur” att de med är på en högre energifrekvens?
Vincent har ju haft lättare att känna in andevärlden (berättade om den häftigaste upplevelsen här som hände för rätt många år sedan nu) än vad Mira och jag har medans Mira är nog lite mer lik mig och kan uppleva det som finns på högre energifrekvens? Jag tänker som med hennes upplevelser med “molnen” som jag berättade om i detta inlägg. De känns ju lite på samma sätt som de mystiska “snöflingorna” som jag har runtomkring mig, ha, ha, ha. (Berättade även här hur det kan vara att leva med de här “snöflingorna”, ha, ha, ha…. en liten inblick i hur det kan vara att vara jag, ha, ha, ha).
Om någon i en familj är medial så brukar det kunna smitta av sig på resten av familjemedlemmarna. Anders “herr skeptiker” är med om häftiga grejer ibland men jag tänker att anledningen till att det inte blir så ofta är för att han är just “skeptiker”, det blir som en hinna och ett hinder i att inte uppleva mer än vad han faktiskt gör. Men tack vare att han faktiskt med varit med om grejer så gör det att han ändå har en förståelse för alla sina familjemedlemmar som är med om märkliga saker vilket jag tycker är otroligt skönt. Att vi alla får vara öppna och oss själva med alla i vår familj skapar en go känsla… tänk om någon av oss varit dömande eller negativt ifrågasättande kring skumma saker vi är med om… det hade skapat en helt annan energi bland oss än den energi vi har idag. Jag är sååå tacksam över den familj jag har! TACK!
Jag tänker att energi smittar, oavsett om man vill det eller ej. Jag tänker att ALL form av energi smittat av sig. Om jag är sur och grinig och möter människor utifrån det tillståndet så kan det smitta av sig på andra. Samma sak är det i en familj om någon mår dåligt och går igenom en tung period i livet så är det svårt att det inte skulle påverka ens familjemedlemmar. Om någon har en öppen kanal “uppåt” och kan ta in andras energier/ andra energifrekvenser så är oddsen rätt så stor att fler i familjen kan det med, fast på lite olika sätt.
Visst, man kan ju se det med som att det är genetiskt och att det sitter i sitt arv och det är svårt att bena ut vad som är arv och vad som är miljö?!
Ni måste väl ändå hålla med om att det är rätt spännande det här med energier av olika slag! Jag hade INTE velat vara utan den här öppenheten kring “det okända” då jag tycker att det skapar mer magi i livet och berikar det på att härligt sätt.
Jag hoppas att jag med bloggens hjälp kan försöka bidra med att “normalisera” det som är lite knasigt och försöka avdramatisera det. Kanske fler där ute kommer känna sig mindre knäppa och med skapa en öppenhet till märkliga saker man är med om i livet och se sina upplevelser som något man kan vara otroligt stolt över!
Idag bjuder jag på låten “Små grodorna” med Mora Träsk, ha, ha, ha, ha, spana in den här flippade musikvideon! Ha, ha, ha, ha.
Bamsekramar / Johanna