Efter min upplevelse på min löprunda som jag berättade om i mitt förra inlägg ”Jag grät av tacksamhet över mina eksem” så kände jag att jag verkligen hade hittat något, en nyckel i hur jag skulle gå vidare i min “healing journey”.
Idag ska jag berätta om en annan häftig och märklig upplevelse jag var med om på en av mina löprundor.
Idag kommer sista delen i mina inlägg om den självläkande människan.
En tråkig grej som hände nu under höstlovet var att vi fick ta bort vår hamster Skunken. Han blev typ 2 år gammal vilket är gammalt för att vara en hamster men det är ändå sorgligt när dagen kommer.
En annan person som satt ett avtryck i mitt liv och som tyvärr inte finns med oss fysiskt längre är Björn Natthiko Lindeblad.
En annan häftig och märklig upplevelse som vi varit med om hände natten efter att Mira knäckt koden till att lära sig simma.
Jag ÄLSKAR mitt nya jobb, men jag avskyr känslan av att vara ny på jobbet. Kontrollmänniskan i mig gillar verkligen inte känslan av att inte ha koll på saker och känna mig sååå vilsen i att hitta, både i skolan (då den är jättestor) och i alla mappar, system och namn…
En lite märklig grej som jag var med om för någon vecka sedan var att Mira kom in till mig och Anders när vi var på väg att somna och berättade att hon hade en mygga i rummet som var jättejobbig. Vi sa att om hon släcker alla lampor så kommer den inte dras mot henne…
Efter mina möten två möten med “Fågeln i rummet” och ”Fågeln som skrek i mitt öra” så fick jag en bok av min kollega som hette “Totems” skriven av Ylva Trollstierna…
För några år sedan, när Mira var nästan 7 år gammal så började hon känna yrsel. Vi hade tidigare varit i kontakt med vården med liknande bekymmer och då hade hon haft låga järnvärden så vi trodde att det kunde vara något sådant den här gången med…
