Hjärtat har ju under en lång tid varit symbol för kärlek, hälsa, intuition, vägledning och för en inre visdom. Jag vet inte hur ofta jag tar mig för hjärtat när jag talar eller när jag lyssnar på någon som talar och det går rätt in i hjärtat.
I slutet av förra inlägget så delade jag med mig av en meditation av Joe Dispenza där man bland annat ska göra en kroppscanning. Han förklarar vidare att anledningen till att man ska göra det är för att dit man riktar sin uppmärksamhet mot dit flödar energin.
Wayne W Dyer hade jag varit i kontakt med i ett flertal tillfällen och har tidigare nämnt honom i bloggen. Först ut när jag hörde talas om honom var på Englagård, därefter har hans namn nämnts i spirituella forum som hos Gabrielle Bernsteins samt Anita Moorjanis böcker.
Här kommer fortsättningen på Gabrielle Bernsteins fina bok ”Lita till din inre kraft: Känn trygghet och tillit till livet oavsett vad som händer”.
På Englagård så gjorde vi en kraftfull övning/meditation som gick ut på att man skulle möta sig själv som barn. Jag berättade om den i inlägget ”Mitt inre barn”. Jag fullkomligt älskade den metoden och bestämde mig själv för att arbeta mer med den.
En annan helt otrolig övning som vi gjorde på Englagård var när vi fick möta vårt inre barn i en guidad meditation. Det var första gången jag gjorde en sådan övning och den övningen blev en viktig pusselbit i att fortsätta läka mig själv.
Jag hade hört talas om Byron Katie tidigare men jag hade vid den här tidpunkten inte läst några av hennes böcker. ”The work” är en metod som Byron Katie tagit fram efter att själv varit djupt deprimerad under tio år varav de sista två åren kunde hon knappt lämna sängen. En morgon fick hon en insikt, en vändpunkt som gjorde att hon såg på sitt liv och sin situation med andra ögon och på det sättet skapades “The work”.
Jag hade hört talas om denna workshop från mina kollegor och jag själv var orolig över denna stund för jag kunde ju inte få kontakt med andra sidan, jag hade ju inte den förmågan…. Visst, jag hade sett vår gamla hund Jasmine på en av mina morgonpromenader…. Men kändes knappt som det räknades… det var ju en engångsföreteelse.
Han berättade om en metod som han använde som hette Sedonametoden som gick ut på att man skulle gå in i sig själv och tänka ut något bekymmer man hade, det kunde vara ett fysiskt bekymmer som mina handeksem, men det kunde även vara psykiska besvär som skuld, skam, oro, bitterhet, ilska med mera.
