Eftersom jag inte fick en 100% tjänst så anmälde jag mig till arbetsförmedlingen… tänkte att jag kanske kunde stämpla upp till 100%?! Jag ringde dit och fick tid för ett möte.
Flera av våra närmsta vänner bodde på landet och vi älskade att vara hemma hos dem och njuta av lugnet och kände att så ville vi med bo. Vi åkte hem på helgerna och gick på husvisningar på hus som hade lantlig miljö.
23 mars 2010 kom vår lägenhet ut på Hemnet. Det var så nervöst! Det fanns en dröm om att “tänk om vi går massa med vinst?!” Det hade underlättat inför framtida husköp…. Samtidigt som det fanns en rädsla för att “tänk om vi kommer gå back, och inte ens få tillbaka alla pengar som vi lagt ut på renovering?!”
Vi var färdiga med Göteborg sista året vi bodde där, vi längtade hem och räknade ner. Det var många pusselbitar som skulle falla på plats och allt behövde ske mer eller mindre samtidigt.
Det kändes som alla i vår närhet skaffade barn och väntade barn och det kändes som vi stod på samma ställe och trampade. Vi började känna oss redo att bilda familj och jag började kolla upp vad jag skulle få för föräldrapenning nu efter alla år av studier och dålig inkomst.
Varje arbetstillfälle som jag gick miste om under min knäskada redovisade jag för skolans försäkringsbolag Kammarkollegiet som är ett försäkringsbolag för studenter.
Jag hade enorm värk i knät, en värk jag inte var beredd på. Jag var inte heller beredd på att jag typ skulle få lära mig att gå igen med mitt ben. De hade ju kapat av nervtrådar under operationen så när min hjärna försökte röra på benet så hände ingenting, det var superläskigt!
En månad efter vi kom hem från Thailand skulle jag göra min korsbandsoperation. Jag var supernervös men förväntansfull… efter att ha gått omkring med ett instabilt knä i 7 månader samt 6 månaders rehab så kändes det härligt att de äntligen skulle fixa mitt knä.
21 april, knappt tre månader kvar till vårat bröllop och 1,5 månad sedan min knäskada kläcker Anders “Jag vet inte om jag faktiskt vill gifta mig?!”…Ord som än idag kan eka i mitt huvud. Pulsen gick upp och paniken inombords var total. Jag fattade ingenting… vad menade han?! Var det att han inte ville vara gift?! Ville han inte leva med mig?! Gjorde han slut?! Svaret på alla mina frågor blev “Jag vet inte…. jag vet inte vad jag vill?!”…
I början av mars 2008 när jag var 2 månader in på min idrottslärarutbildning så var vi iväg på en veckas lång vinterutbildning i Funäsdalen. Det var en fantastisk resa där vi fick lära oss teknikerna bakom längdskidor och utförsåkning. Vi var ute på tur och jag fick verkligen upp ögonen för att åka längdskidor, det var en sådan himla härlig träningsform där man susade fram i vacker miljö och perfekta spår.
